Tjocka på

En del människor pratar om vilka underbara och fantastiska liv de lever. De trivs med sina jobb, med sin familj, med sina semestrar – ja de trivs med det mesta helt enkelt.

Sådana människor kan vara lite påfrestande, tycker jag. För jag tror dem inte riktigt. Jag tänker att antingen kör de huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns några svårigheter och förr eller senare kommer de att få betala ett pris för sitt lallande och det gör mig nervös. (Eller så tänker jag att de verkligen är så där überlyckliga och då blir jag avundsjuk och tycker att de är jobbiga för att de påminner mig om att mitt liv inte är perfekt.)

Sedan har vi de där personerna som är konstant missnöjda, som hela tiden går omkring och tror att allt kan bli så mycket bättre. De finns i två varianter. De som bara gnäller men som inte tänker lägga två strån i kors för att försöka förändra något och de som i större eller mindre utsträckning agerar för att livet ska bli annorlunda. Men i grunden är inte heller de nöjda.

De här människorna är inte heller så roliga att ha att göra med. Det är tröttsamt att höra på människor som andas och utstrålar missnöje, som inte har förmåga att glädjas eller uppskatta något över huvud taget. Risken är stor att man stänger av i sällskap med dem.

Nu har jag beskrivit extremfallen, de flesta av oss befinner oss någonstans i mitten på skalan, ibland drar vi lite mer åt det ena hållet, ibland lite mer åt det andra. Då och då kanske vi önskar att vi befann oss någon annanstans på skalan.

Tänk er nu istället grupper av människor, t ex arbetsgrupper, de finns nämligen i samma varianter, och de arbetsgrupper som fungerar bäst och som lyckas bäst med det de föresatt sig att göra, det är de som blandar. Man pratar om det som fungerar, det man är bra på och man pratar om det man behöver bli bättre på, och man gör det i rätt omfattning. För det finns en magisk gräns. Det säger i alla fall två skickliga verksamhetsutvecklare jag pratat med. Optimalt är nämligen att ägna två tredjedelar åt att prata om det man göra bra, och en tredjedel åt det som borde göras bättre. Så ska fördelningen se ut.

Att man på ett personalmöte ska prata om både bra och mindre bra är elementärt, men här finns alltså möjlighet att styra upp det ännu lite bättre. Så nästa gång ni ska planera ett möte av något slag, gå igenom agendan och se till att fördelningen är som den ska. Det gäller även möten som i grunden handlar om något problematiskt. Lägg ändå två tredjedelar av tiden på att prata om det som funkar. Då förstärker man det och bekräftar det och det kommer att växa och funka ännu bättre och då blir det problematiska automatiskt lite mindre så att det räcker med en tredjedel till den biten. Det kallas för att ”tjocka på”, säger verksamhetskonsulterna. Så gör det. I alla möjliga sammanhang. ”Tjocka på” bara.

Gärna en rullande bildskärm för min del

I går fick jag ett samtal från en person som undrade vad jag tycker om robotar i hemtjänsten. Det gällde någon slags robotar med någon slags stor bildskärm där anhöriga, hemtjänstpersonal och andra syns med rörlig bild och med ljud och kan kommunicera med hemtjänstbrukaren, som i sin tur syns på den andre personens skärm med ljud och bild. Om jag fattade det hela rätt så är roboten i fråga mobil, den går på hjul och kan s a s följa vårdtagaren runt i hemmet och även söka rätt på personen. Om roboten t ex är i sovrummet när någon vill ha kontakt, och brukaren i fråga är i köket, rullar roboten dit. Något i den stilen. Hemtjänstpersonalen kan sedan höra hur det står till med brukaren, påminna om saker, t ex att det är dags att ta sin medicin, meddela att det är en vikarie som kommer till kvällen, fråga om de ska handla något i affären osv. Anhöriga kan prata i största allmänhet, barnbarnen visa teckningen de gjort på dagis, sjunga en stump, visa en tandglugg eller vad som helst. Personen som har en robot hemma kan i sin tur kontakta personal och anhöriga när hon eller han vill och larma om det behövs. Som att ha en person i hemmet. Fast ändå inte.

Vad tycker jag då om en sådan robot? Jo, jag vet att jag bara för några år sedan hade tyckt usch och fy och att mänsklig kontakt i verkligheten aldrig ska få ersättas av en rullande maskin med en bildskärm och hur behandlar vi egentligen de äldre? Jag hade med andra ord tänkt utifrån att jag vet bättre än dem de gäller. Som någon slags expert.

Men ju äldre jag själv blir, desto mindre expert tror jag mig vara och min favorituppmaning i alla möjliga sammanhang är allt mer ”det är väl bara att fråga, folk vet väl bäst själva hur de vill ha det”. Det finns säkert de som tycker att en robot i hemmet är en utmärkt idé, precis som det finns de som tycker att det låter konstigt. Det är väl som med allt annat. Jag gillar Facebook, som ju är ett verktyg för kommunikation utan att ses i verkligheten, min man däremot, tycker att det verkar fullständigt meningslöst att kommunicera med sina vänner på det sättet. Själv tycker jag om min mikrovågsugn, men min mamma skulle aldrig släppa in en mikro i sitt hem, matrester värmer man i en kastrull och vem bryr sig om att det tar några minuter längre än i mikron.

Redan idag erbjuds vi mängder av tekniska lösningar för sådant som vi tidigare löste på andra sätt, eller inte löste alls för den delen, och det lär bli ännu fler sådant i framtiden. Teknik innebär möjligheter, men får självfallet konsekvenser som vi antagligen inte kan överblicka. Som med allt annat i livet. Själv skulle jag alltså säga JA till en robot i mitt hem och min man skulle säga NEJ, vilket i och för sig, just i vårt fall, kan innebära ett problem eftersom vi bor i samma hus. Utöver det ser jag mest fördelar med den här typen av kommunikationsteknik. Om någon frågar mig. // Lill

Vilken tröja ska jag ha på mig idag?

1994 trädde lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade i kraft (LSS). Tanken var då att personer med olika funktionsnedsättningar skulle få ett ökat inflytande över sina liv. Att vi skulle gå från expertstyre till att personen i fråga själv skulle vara experten i sitt liv. Man fick rätt till en bostad, till en daglig verksamhet, till personlig assistent, till en kontaktperson mm. Alla fick inte rätt till allting, det beror naturligtvis på vilken typ av funktionsnedsättning man har, men i grunden fick man alltså rätt till en massa saker. Bra så.

När jag idag träffar personal som jobbar på t ex gruppboenden märker jag dock att det här och var fortfarande finns kvar ett slags expertstyre, i det lilla vardagliga livet. Om du t ex har en utvecklingsstörning så har du visserligen rätt att bo på en gruppbostad, de stora institutionerna har vi lagt ner, men det är inte säkert att du har rätt att bestämma vilka kläder du ska ha på dig. Det beror nämligen på vad personalen på gruppbostaden tycker.

På de flesta håll tycker man att det tillhör individens rättigheter att själv bestämma vilken tröja man ska ha på sig, beroende på vad man själv tycker är snyggt och känner sig bekväm i. Men på förvånansvärt många ställen får man bara bestämma det själv om man väljer som personalen tycker att man ska välja. Rätten att välja existerar således bara om man väljer rätt. Tycker personalen att man har en avvikande eller för att inte säga dålig smak och tröjan i fråga väcker uppmärksamhet på något sätt, då blir det inget med den tröjan. Allt i all välmening, personalen vill inte att personen med, i det här fallet, utvecklingsstörningen, ska sticka ut, ska se konstig ut.
Tröjan är bara ett exempel på dagliga val där det gäller att välja rätt, vardagen är full av de där små valen, som faktiskt är våra liv och som skiljer oss från andra människor. Att själv välja sin tröja på morgonen borde vara något självklart, ett val som ska respekteras. Så tycker jag. Vad tycker du?

PS. Det finns människor som saknar förmåga att fatta beslut av det här slaget. Det är inte dem jag pratar om. Men det tror jag ni förstår.

Utmana dig själv

Om en chef säger att hon eller han vill ha feedback på sitt ledarskap, vill veta vad medarbetarna tycker helt enkelt, så tror jag att det är precis vad hon eller han vill ha, det måste man väl utgå ifrån, annars blir det väldigt konstigt tycker jag, om man ska gå runt och tänka att chefen har en dold agenda eller att chefen inte menar vad chefen säger? Tillvaron på jobbet blir onödigt komplicerad med den inställningen.

Jag frågar eftersom igår kväll, under ett yogapass, krigarposition ett eller två (jag är nybörjare och kan inte hålla isär alla positionerna), väste min granne, som också var med på passet, att hon är så trött på alla chefer som säger att de vill veta vad medarbetarna tycker om deras ledarskap, när de i själva verket inte alls är intresserade, de vill åtminstone inte höra något som är mindre bra och något som de i så fall skulle behöva göra något åt. Ok, väste jag tillbaka samtidigt som vår instruktör sa att vi skulle gå lägre i positionen, utmana oss själva (det verkar vara alla instruktörers favorituppmaning – utmana er själva), vad sa du till henne? Min granne verkade ju onekligen frustrerad och måste ha dragit igång något rejält i sitt samtal med sin chef.

Ingenting, sa grannen, jag sa ingenting, för jag vet att hon inte vill höra vad jag tycker, hon säger bara att hon vill det, för hon har varit på kurs och lärt sig att man ska säga så. Och jag är helt slut efter mitt samtal med chefen, fortsatte grannen, det är därför jag måste gå på yoga och slappna av och få lite energi och utmaning.

Här har vi alltså en chef som inte får den feedback hon vill ha, fast hon säger att hon vill ha den, och som därför inte kan göra något åt det som hennes medarbetare vill att hon ska göra något åt. Så har vi en trött granne, som blir frustrerad av att hålla inne med sina åsikter. Så dumt. Till vilken nytta? För någon funktion fyller säkert min grannes beteende, vi människor handlar alltid logiskt utifrån hur vi uppfattar en situation. Bortsett från att jag har svårt för att människor inte säger vad de tycker, i synnerhet när de blir uppmanade att göra det, undrar jag vad vinsten finns i det här, och för vem?

Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat.

En vän till mig är copywriter. Han skriver text som i någon mån uppmanar läsaren att göra något speciellt, ofta köpa en särskilt produkt. Min vän säger så här: ”Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat”. Nu är det inte så att han upprepar samma mening hundra gånger, men allt han skriver ingår s a s i ett större sammanhang och syftar till samma sak. Det är inte ”å ena sidan å andra sidan” eller uppmaningar till att se saker ur olika perspektiv. Det där skulle vi behöva mer av i de kommunala verksamheterna, tydliga målsättningar.

Men är det inte självklart vad vi ska uppnå i äldreomsorgen, handikappomsorgen eller skolan, kanske någon tänker. Nej, det är det inte. Jag vet. Jag har jobbat i alla tre verksamheterna och vet att i samma personalgrupp kan man tolka sitt uppdrag olika. Inte sällan gånger blandar vi ihop metod och mål, hamnar i att metoden blir själva målet. Sedan utvärderar vi metoden snarare än resultatet.

I veckan har jag samtalat med ett antal personer som jobbar på gruppbostad, boenden där det bor 5-6 personer som har en utvecklingsstörning. När de beskrev hur de uppfattar det övergripande målet med sitt arbete, själva grunden till att de är anställda, beskrev de det väldigt olika. Någon sa att målet är att de som bor på gruppbostaden ska må så bra som möjligt, någon annan sa att det handlar om att de boende ska bli så självständiga som möjligt, en tredje att de boende ska ha ett så stort inflytande som möjligt. Bortsett från att det här är saker som är svåra att mäta, får de olika uppfattningarna självfallet konsekvenser för hur man som personal beter sig och vad man har fokus på. Om jag vill att personen framför mig ska må bra uppträder jag på ett annat sätt än om jag vill att personen i fråga ska bli lite mer självständig. Och finns det då en massa olika uppfattningar i arbetslaget hamnar vi att det jag gör, motarbetas av det någon arbetskamrat gör. Utan att vi tänker på det.

Eller? Känner ni igen det här? Kommentera gärna.

Det finns gränser för hur mycket man får citera från andras texter, någonstans blir det en ren textstöld. Så jag hoppas att jag håller mig på rätt sida gränsen när jag citerar ur prologen till Christer Ackermans och Karin Vikström Brennermarks bok ”Utmärkt äldreomsorg”. Deras bok är berättelsen om hur personalen på Lillekärrs äldreboende förvandlade äldreboendet från att vara ett rätt mediokert boende till att bli ett grymt bra boende. Den resan tog fem år, men den är naturligtvis inte över för det. För ska man vara bra får man ligga i hela tiden, aldrig slå sig till ro.

Lillekärr är inte det enda äldreboendet som jobbat på att bli bättre och som lyckats, men i det här fallet har man också dokumenterat sin resa och den har blivit en bok – en bok som levererar kunskap och vägledning i form av ett tydligt arbetsmaterial och steg-för-steg-instruktioner.

Själv blir jag ofta rörd till tårar när jag läser om människor som tränat enträget och slitit hårt för att uppnå något de bestämt sig för, och det är inte utan att jag blir det när jag läser om Lillekärrs äldreboende. Jag anar vilket slit det inneburit och hur lätt det hade varit att strunta i allt och göra som man alltid gjort. I prologen som du ska få läsa, målar författarna upp två bilder av äldreboendet, de beskriver två olika känslor som i alla fall jag kan känna igen. Det är fem år mellan beskrivningarna och det har onekligen hänt en del däremellan. Personalen har gått från uppgivenhet till glädje och om det ligger minsta sanning i systemteori och teorier om gruppdynamik så gäller det även dem som bor på Lillekärr.

Ur "Utmärkt äldreomsorg": Hösten 2001
I slutet av en kal korridor sitter några boende framför teven. I personalrummet pågår en lågmäld diskussion om allt som personalen skulle vilja göra – men brist på organisation, brist på insyn i ekonomin och andra förutsättningar gör det svårt att komma till skott. Hela tiden handlar det om att ”hålla näsan ovanför vatten ytan”. Sjukfrånvaron är hög och alla vikarier som behöver kallas in hela tiden gör det svårt att skapa samhörighet och engagemang. Dörren till ledningen är stängd och samarbete över avdelningsgränserna existerar i stort sett inte.

Hösten 2006
Några boende sitter i samlingsrummet och planterar om blommor tillsammans med aktivitetsombudet. Vackra tavlor hänger på de färgglada väggarna. På bordet står en stor blombukett och en jordgubbstårta. Några äldre damer låter sig väl smaka medan en i personalen läser högt ur morgontidningen. Till lunch kommer trubaduren – det är alltid lika trevligt.
Något senare samlas medarbetarna i personalrummet. Doften av nybryggt kaffe och tårta skapar förväntan. Småpratande slår de sig ner. Carina, äldreboendechefen på Lillekärrs äldreboende, berättar att de just blivit valda till Sveriges bästa arbetsplats.

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

Mer dansk än svensk?

Gruppbostaden var nybyggd. Fem tvårumslägenheter med kök och stora badrum, som bands ihop av gemensamma utrymmen, personalrum och kontor. Specialdesignad armatur och specialdesignade golv. Ingen av de fem personer som skulle bo här, som skulle flytta hit från olika vårdinstitutioner i Göteborgstrakten, hade ännu flyttat in – först skulle vi i personalstyrkan utbildas och åka till Danmark på studiebesök.

Vi var väl en femton personer som satte oss på färjan till Danmark, stolta över att få vara med och starta det här boendet, och stolta över själva boendet. Det hade satsats pengar på både byggnad och personal.

Den gruppbostad vi skulle besöka i Danmark var också nybyggd, fast där hade hyresgästerna redan flyttat in. Där bodde sju personer med omfattande funktionsnedsättningar, alla hade en utvecklingsstörning och var dessutom döv-blinda sedan födseln. Precis som de personer som var på väg att flytta in på gruppbostaden i Göteborg.

När vi åkt färja och buss och kommit till fram dit vi skulle, togs vi emot av personalen på den danska gruppbostaden. Vi fick kaffe, öl, wienerbröd och cigaretter i det stora vardagsrummet och våra danska kollegor började berätta om sin verksamhet och efter en stund reste vi oss och började gå runt i huset medan danskarna fortsatte att berätta.

Den danska gruppbostaden var snygg, dansk design rätt igenom, enkla rena linjer, vitt och grått. Vi svenskar blev dock mer och mer konfunderade. Var fanns lägenheterna? Köken? De stora badrummen? Var fanns alla uteplatser, en till varje lägenhet?

Nej, något sådant fanns naturligtvis inte. De som bodde på den danska gruppbostaden hade inga egna lägenheter eller privata soffgrupper. De sju personer som bodde här hade varsitt rum, ett litet sådant. Resten av det stora huset var gemensamt. Det fanns två badrum i hela huset som de delade på, personalen med.

Till slut var det någon av oss som frågade. Hur man kan bygga en ny gruppbostad som ser ut så här? Har man inga rättigheter i Danmark? Har man inte rätt till si eller så stora lägenheter, rätt till ett eget privatliv? Vi förde fram synpunkter om integritet, normalisering och självbestämmande.

Jag minns att han log, den danske föreståndaren, våra frågor kom säkert inte oväntat. Så sa han så här:

”Vi tänker olika i Danmark och Sverige. Privatliv och egna lägenheter är viktigt för er, det är en rättighetsfråga. Men här bor sju personer som sedan de föddes varken kan höra eller se, och som dessutom har en grav utvecklingsstörning. Vi tycker inte att vi ska förneka dem mänsklig kontakt. Vi tycker att de här personerna, om några, behöver små, egna utrymmen, som man på sikt kanske kan lära sig att orientera sig i, som kan kännas trygga. Men sedan behöver man kontakt med andra, man behöver rent fysiskt stöta ihop med andra, känna att det finns andra människor runt omkring, att man inte lever i ett tomrum. Vi tror att människor mår bra av att få vänta på att badrummet ska bli ledigt, kanske lära sig att förstå att det är någon annan som är där och duschar just nu, det blir min tur sedan. Det är en del av att vara människa. Vi lägger inte mindre pengar på vår gruppbostad än ni lägger på er. Men istället för en massa tvårummare har vi lagt pengarna på en bastu, på en uppvärmd inomhus pool och på att ha en egen häst. Vi tror att de som bor här har glädje av det. Mer än de har glädje av ett varsitt köksbord.”

Han sa inte exakt så här, för så gott är inte mitt minne och det här är ändå tjugo år sedan. Men jag kan svära på att jag återger hans ord nästan ordagrant. För jag har tänkt på det ha sa så många gånger, funderat på oss svenskar och vår besatthet av självständighet och rättigheter. Jag vet inte om det finns något rätt eller fel här, antagligen inte. Men jag vet att jag i det här fallet är mer dansk än svensk.

Bemöta blir möta

Vad tror ni om att fundera lite på passiva och reflexiva verb? Inte direkt mitt specialområde men som tur är finns det människor som är bra mycket klokare på det området än jag. Om vi tar verbet ”bemöta” så är det enligt mina källor ett passivt verb och det beskriver något som händer mellan ett aktivt subjekt och ett passivt objekt, dvs en person BEMÖTER en annan person. Det handlar alltså inte om att två människor möts utan krasst om att någon bemöter och någon blir bemött. Och ändå är bemötande ett ord vi använder dagligen när vi pratar om vård och omsorg, jag skrev bl a om begreppet i förra veckans nyhetsbrev. Vi använder det trots att vi egentligen är ute efter att beskriva ett möte som sker mellan två människor, t ex mellan en undersköterska i äldreomsorgen och en person som bor på ett äldreboende eller som får hjälp av hemtjänsten. Eller för den delen ett möte mellan en habiliteringsassistent på en gruppbostad och någon som bor på gruppbostaden.

Är det inte dags att byta ut det där ordet? Att istället prata om hur vi gör för att MÖTA människor, så att professionella och brukare tillsammans kan skapa en god omvårdnad eller ett gott stöd av något slag. Istället för att befästa den ena personen som ett aktivt subjekt och den andra som ett passivt objekt. Böcker och utbildningar i ämnet hur man som personal bemöter, handlar då istället om hur man möts.

Ord är viktiga för de påverkar våra tankar, vår syn på vad det är vi gör och ska göra, så vad tror ni? Kan vi stryka ordet bemötande ur vår vokabulär? Det kan väl vara en bra början i alla fall?

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

Ompysslad eller inte

När jag är sjuk och sängliggandes vill jag bli ompysslad. Jag vill ha någon som kollar till mig då och då, frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha något att dricka eller en Treo, om det är tillräckligt varmt eller kallt i rummet, om jag vill ha en tidning eller rena kläder. Lite service och omtanke helt enkelt. Dessutom lite försiktiga kommentarer som egentligen bara är till för att visa att människor i min närhet bryr sig. ”Du kanske ska ta en dusch”, ”Vill du att jag ska byta lakan i sängen?”. Inte för att jag kommer att göra som personen säger eller ens nappar på något av erbjudandena, men jag känner mig omhändertagen och det är själva poängen.

Den här veckan har min man legat nerbäddad i någon slags magsjuka, något dygn var han fullständigt utslagen, riktigt dålig var han. Då fick jag bita mig i tungan. Gång på gång. För min man vill inte alls bli bemött som jag. När han är sjuk vill han vara i fred. Han vill inte att någon ska försöka prata med honom, han vill inte ha vatten eller en tidning. Vill han det så fixar det själv. Låt mig vara, signalerar han.

Vi har levt ihop i hundra år. Nej, det har vi inte, men vi har levt ihop i över tjugo, och jag vet hur han fungerar. Men ändå – det sitter så hårt det här med att visa att jag bryr mig, att plocka fram mina omhändertagande sidor, att springa och kolla, vilja fixa – det är knappt att jag kan hejda mig. Det handlar nog främst om att jag vill att han ska veta att jag bryr mig. Det vill säga – det är mina egna behov jag försöker tillfredsställa. Inte min mans.

Jag har jobbat med stöd och omsorg i större delen av mitt liv och jag förstår att jag liksom många andra som jobbar med stöd och omsorg faktiskt tillfredsställer en del egna behov genom att välja den typen av yrke. Det är en sak. Men jag kan också se att jag behandlat många som jag behandlar min man när han är sjuk. Jag har struntat i vad den andre har haft för behov, jag har inte tagit dem till mig utan varit fullt upptagen med att ta hand om mina egna. Det är många människor jag har fixat och trixat med, föreslagit det ena eller det andra, haft behov av att visa att jag bryr mig. Fast de möjligen inte har varit intresserade. Nästa gång jag befinner mig i en sådan situation ska jag ha min influensasjuke man i åtanke.

Synpunter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

Visst är det konstigt att vård- och omsorgspersonal måste gå på kurs för att lära sig om bemötande? LÄRA SIG hur de ska bemöta omsorgstagarna? Borde de inte kunna det? Är det inte därför man väljer ett vårdyrke? Borde inte bemötande vara just det som de är bra på, bättre än oss andra? Ska det vara så svårt att BEMÖTA gamla människor på ett respektfullt sätt?

Det är inte jag som undrar, som ställer de här frågorna, utan en sjuksköterska som skriver en avhandling om just bemötande. Bemötande av äldre personer. Jag pratade med honom för ett år sedan, möjligen är han redan klar med sin avhandling, men jag minns att jag höll med honom, även om jag själv aldrig tänkt i de banorna utan glatt läst böcker och gått på föreläsningar i ämnet. Bemötandeämnet. Tänkte att de skulle göra mig bättre på att bemöta människor på ett sätt som människor vill bli bemötta.

Det kanske de gjorde, jag vet inte, det är svårt att se vad som bidragit till vad. När jag tänker efter är det nog snarare mitt eget åldrande, insikten om min egen skröplighet och dödlighet, som gjort mig till en bättre bemötare, om det nu finns ett sådant ord. Stämmer det på fler än mig själv, på alla som jobbar med stöd och omsorg, så skulle det betyda att vi blir bättre med åren, och att vi går i pension när vi är som bäst. Fast det stämmer ju inte heller. De finns ju de som blir värre på åren, som blir sämre och sämre på att bemöta människor med nyfikenhet och respekt.

För så långt har jag ändå kommit, att jag insett att ett bra bemötande handlar om nyfikenhet och respekt. Kan man lära sig sådant på kurs? Eller av en bok? Vad tror ni? Hur blir vi bra bemötare?

Populär eller inte

I det här nyhetsbrevet kan ni läsa om Sveriges sämsta chef. Det är naturligtvis inte sant, att just den här personen är Sveriges sämsta chef, det kan journalisten som skrivit artikeln inte veta, men antagligen är det en rubrik som lockar till läsning. Själv var jag tveksam till att ha med artikeln i nyhetsbrevet, det känns lite grand som att snacka skit, som att gotta sig i någon annans elände, vilket jag inte har någon lust att uppmuntra till eller ägna mig åt. Däremot tänker jag att det finns något att lära här. Artikeln lyfter fram vissa förhållningssätt eller egenskaper som generellt sett fungerar mindre bra för en chef, och det skadar inte att fundera på om jag själv gör på samma sätt som just den här chefen. Dessutom uppmanar artikeln till att reflektera kring offentliga chefsuppdrag över huvud taget. Dem borde vi nämligen prata mer om, tycker jag. På vems uppdrag utför jag mitt arbete? Vem eller vilka är det egentligen som ska vara nöjda med resultatet av arbetet? Självfallet ska så många som möjligt av dem som är inblandade vara nöjda, men om vi drar det till sin spets, var hamnar vi då?

De flesta kommunala organisationer genomför då och då någon slags medarbetarenkät där alla anställda får chansen att säga vad de tycker om bl a sin chef. De här enkäterna brukar vara anonyma så det är fritt fram för folk att framföra så väl uppskattning som missnöje. Det görs också och ur resultaten brukar det framträda en eller annan chef som är populär bland sina medarbetare och en och annan som inte är det, utan snarare det motsatta – illa omtyckt. De allra flesta hamnar någonstans i mitten. Och jaha, innebär det då att den populära chefens verksamhet har en bättre kvalitet än den impopuläre chefens? Eller att brukarna är nöjdare? Eller att överordnade chefer och politiker är nöjdare? Att skattebetalarnas pengar används mer effektivt? Nej, det är inte säkert. Populär kan du bli av många skäl, impopulär också. Den chef som t ex fått i uppdrag att förändra något i organisationen blir många gånger impopulär.

Just den här chefen i artikeln verkar vara mitt i något sådant. Nytt uppdrag, nya visioner, ny organisation. Då är det inte lätt att vara populär.

Hur mjukstarta?

Så här års går det knappt att läsa en veckotidning eller en kvällstidning utan att få goda råd om hur man mjukstartar på jobbet efter semestern. I stora drag handlar det om att man ska ta det lugn. Se till att ta långa luncher med folk man gillar, samtala med sina arbetskamrater om ledigheten som varit, bli peppad helt enkelt. ”Behålla semesterkänslan” är ett uttryck som används frekvent. Jag säger inget om det. Det är väl fint om man kan göra så. Frågan är bara för hur många det är möjligt.

I Göteborgs-Posten läste jag häromdagen att den typiska kvinnan i Göteborg jobbar som undersköterska. Över 25 000 tusen kvinnor i Göteborg arbetar som undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter med mera. Det är ganska många det och jag tänker att med undantag för Stockholm är det väl rimligt att tro att det relativt sett ser ungefär likadant ut i hela landet.

Nu är det ganska många år sedan jag jobbade direkt med någon typ av omsorgsarbete, men som jag minns det, fanns det inga som helst möjligheter att mjukstarta när man kom tillbaka till jobbet efter semestern. Tvärt om. Hade jag haft semester tidigt på sommaren så kom jag tillbaka till en verksamhet full med vikarier. Inget ont om vikarier, men många gånger bidrar ändå vikarier till en ökad arbetsbörda för den ordinarie personalen, helt enkelt för att man som vikarie inte har den kunskap eller erfarenhet som krävs för att fullt ersätta någon som varit med ett tag. Så var det i alla fall när jag själv var anställd som vikarie, ännu längre tillbaka i tiden. Hade jag haft semester senare kom jag istället tillbaka till en verksamhet där det s a s fanns en del att hämta hem, sådant som inte riktigt hade blivit gjort, som släpade efter. Så det vanliga arbetet. Brukarna blir ju sällan färre eller har andra behov bara för att personalen har haft semester.

Nu efterlyser jag tips för hur man mjukstartar när man jobbar i äldreomsorgen eller i verksamheter för personer med funktionsnedsättningar. Ös på bara. Skicka dina tips till lill@minsektor.se.

Hur som haver. Hoppas ni haft en skön ledighet och att det känns bra att vara tillbaka på jobbet igen, oavsett om du precis har kommit tillbaka eller om du har jobbat några veckor. Vi drar igång vårt vanliga nyhetsbrev igen, överger den lättare sommarvarianten, och vi mjukstartar inte. Läs, begrunda och se om det är något du kan använda dig av på den arbetsplats där du jobbar.

För första eller sista gången

Jag har en liten, liten mintgrön iPod. Den köpte jag för att fylla med musik att lyssna på när jag är ute och springer. Som om rockmusiken skulle kunna pressa mig till stordåd, ungefär som Rocky Balboa pushades av bakgrundsmusik i alla de evinnerliga Rockyfilmerna. Nu är jag ju ingen Balboa, varken högerknä eller för all del ork räcker till det, så istället fyller jag den lilla mintgröna med radioprogram, som jag lyssnar på när jag är ute och promenerar.

I sommar har jag lyssnat på sommarpratare. Författare hit och artister dit. En del är väldigt spännande att lyssna på, andra lite mindre spännande. En sak verkar de dock ha gemensamt. De funderar på sitt åldrande. Många målar upp bilder hur livet ska se ut när de blir gamla, hur mysigt de ska ha det. Rollatorer nämns, käppar likaså. Däremot inte demens eller hemtjänst. Inget konstigt med det. Just demens och hemtjänst ingår inte heller i mina bilder av hur livet ska bli framöver.

Idag gick jag en runda på oändliga grusvägar och då lyssnade jag på Kristian Luuk och Peter Englund. Kristian Luuk pratade om hur han vill åldras med Carina Berg och det lät väl lite småputtrigt fast inte mer än så, Peter Englund var lite intressantare. Han pratade om hur vi upplever att livet går fortare och fortare ju äldre vi blir, att ett år går fortare för en 44-åring som jag, än för en 5-åring som min systerdotter. Enligt Peter Engdal, som verkar vara en klok man, finns det två skäl till det. Det ena är att för en femåring är ett år 20 procent av hela livet, men för en 44-åring är ett år bara 2 procent av hela livet. Det handlar om proportionalitet med andra ord, inget konstigt alls, ren vetenskap. Det andra han sa om åldrandet och om hur snabbt man uppfattar att det går tyckte jag däremot var lite konstigare, eller i alla fall intressantare. Han sa nämligen att ju mer man minns bakåt, desto långsammare uppfattar man att man åldrar. Han sa att för en människa som inte minns särskilt mycket, inte funderar på det, kanske saknar tydliga minnesbilder från sin barndom, så är det förflutna som ett svart hål, varken långt eller kort, det bara är. Även framtiden blir något slags svart hål. För en människa som tvärt om har många levande minnen, gärna från sin barndom, blir det tydligare att man levt ett långt liv, att livet är långt, att framtiden är lång.

Jag inser att jag inte kan beskriva det här på ett lika tydligt sätt som Peter Englund, jag kanske inte ens begrep vad han sa, men om ni tänker till så låter det väl rimligt? Många minnen gör att man får en slags känsla av att livet är långt. Om ni inte får ihop det så lyssna gärna på Englund själv, hans sommarprogram går att ladda ner på http://www.sr.se/.

Peter Englund sommarpratade väldigt mycket om sitt eget och andra människors åldrande, han funderar nog en del på det, precis som jag för övrigt. Han pratade om att som barn gör man så mycket ”för första gången”, men när man blir äldre gör man sällan det. Istället gör vi en massa saker ”för sista gången”, även om vi i princip aldrig är medvetna om att vi aldrig mer kommer att göra det. Själv gillar jag ”för första gången” och hoppas att jag kommer att få vara med om det många gånger även i fortsättningen. Det får mig att känna framtidstro och att roliga saker väntar. Men hur är det med de äldre personer som ni som arbetar i äldreomsorgen kommer i kontakt med. Hur mycket ”första gången” är det där? Vill de äldre vara med om ”första gången” eller avtar det behovet med åren? Eller handlar det som så ofta om vem man frågar?

Semesterfunderingar

Sommar och semester och tid att träffa vänner och släktingar. Det fikas, grillas och möjligen groggas. Och eftersom vännerna och släktingarna ofta har besök av andra man inte känner när man själv hälsar på, får man en chans att lära känna lite nya människor. Så har det i alla fall varit för min del i sommar. Härom kvällen satt jag på altanen hemma hos just en släkting och gjorde just det där – fikade, grillade och groggade. Flera av de andra började prata om att semestern snart är slut och att det är lite ångestladdat sådär att tänka på att man snart ska börja jobba igen. Visst, det är sällan kul att börja jobba efter en härlig semester, oftast önskar man sig en lite längre ledighet, men i det här sällskapet visade det sig att det fanns flera som faktiskt vantrivs på sina jobb.

Vi pratade lite om varför och ett par av dem började prata om sina chefer, om sina hemska chefer som aldrig ger dem positiv feedback, eller snarare aldrig berömmer dem eller ens säger att de gör ett bra jobb. När de pratat en stund om det och beskrivit den ena chefen som hemskare än den andra, kunde jag inte låta bli att fråga hur de kan vara säkra på att deras chefer verkligen tycker att de gör ett så fantastiskt jobb. Det klart att det finns chefer som är dåliga på att berömma sina medarbetare, det håller jag med om, men det finns faktiskt också chefer som är dåliga på att säga till sina medarbetare att de inte riktigt håller måttet, att det finns en del som behöver utvecklas.

När jag ställt min fråga blev det först alldeles tyst. Förvåning och sedan en lite lätt aggressiv atmosfär. Därefter sa dock samtliga, mer eller mindre unisont, att det klart att de gör ett bra jobb, att det klart att chefen tycker det. Problemet är att chefen inte säger det.
Men vänta lite. Varför är det så himla säkert, att just jag gör ett bra jobb? Varför är det så givet? På en arbetsplats brukar det finnas ett gäng ess, sådana som vet vad de ska göra, hur det ska göras och varför de ska göra det . Sedan finns det en grupp som s a s gör det de ska på ett bra sätt. Men sedan finns det också, alltid skulle jag vilja säga på en större arbetsplats, några som inte är särskilt skickliga på det de är anställda för att göra. Det är väl inget konstigt med det. Det underliga är väl snarare att ingen tror sig tillhöra den gruppen.

Vad kommer det där ifrån, att vi alla tror att vi är så duktiga och presterar så bra på jobbet. Beror det på bristande feedback från chefer och arbetskamrater? Beror det på att vi har fått för oss att det är så farligt att prata om brister eller hemska tanke, säga att någon är dålig på något, då pratar vi hellre om personliga utvecklingsområden? Eller beror det på att vi faktiskt inte har helt klart för oss vad vi ska göra på jobbet och varför? Vad tror ni?

Säg mig hur du ska plocka bär och jag ska säga vem du är

Tillbringade gårdagskvällen i hallonbuskar och blåbärssnår. Det fanns gott om bär, båda sorterna, jag och mina vänner fyllde alla medhavda burkar och hinkar på ett par timmar. Själv är jag sådan att jag då och då behöver en paus så det tog jag mig vid ett par tillfällen. Satte mig på en mossig stubbe eller sten och studerade himlen, skogen och mina vänner lite förstrött. Sedan upptäckte jag att de plockade bären på olika sätt, eller snarare använde sig av lite olika taktik, och då tittade jag inte förstrött på dem längre. Då studerade jag dem noggrant.

Någon satte sig ner på ett ställe och blev liksom kvar där. Dissekerade varenda buske, plockade metodiskt varje bär. Någon annan gick rastlöst mellan buskarna, försökte hitta de buskar där bären lös som mest, hitta det Där stället. De första två plockade med högerhanden, den tredje med båda händerna. Någon stoppade fler bär i munnen i än i burkarna. Och så vidare.

För det är med bärplockning som med allt annat i livet. Vi gör olika och hur vi gör säger en del om oss. Så tror jag i alla fall. Jag kan svära på att de plockar bär på samma sätt som de sköter sina jobb. Någon betar systematiskt av det som ligger närmast, någon annan scannar för att se var det kan löna sig mest att gå till verket. Jag själv pausar, men det gör inte alla. Vad som sedan resulterar i mest bär, i burk eller mage, det vet jag dock inte, så noggrann var jag inte i mina bärplockarstudier. Mina egna burkar skulle ju också fyllas.

Promenera mera

Sannolikheten är stor att det är torsdag när du läser det här och sannolikheten är stor att jag är i Båstad, jag hoppas åtminstone att det är där jag är. För det är planen, att gå från Kungsbacka till Båstad och på torsdag borde jag ha kommit fram.(Det här skrivs lördagen innan, jag håller som bäst på och packar, i morgon ska jag ge mig iväg.)

Det är jag och en kompis som ska promenera, vi kallar det inte för en vandring även om det är populärt att kalla långpromenader det nu för tiden, vi säger helt enkelt att vi ska ut och promenera och prata lite grand. För det är precis vad vi gör när vi promenerar. Tankar och samtal flyter så bra när man promenerar, tycker jag. Det är som att benens rörelse får igång hjärnans aktivitet, man är igång, det flyter på, omgivningen förändras automatiskt hela tiden och det ger nya perspektiv, nya idéer. Låter det högtravande? Då får det göra det. För jag är såld på promenader.

Amelia Adamo tycker likadant. Hon kör med promenadmöten. Tar med sig den hon ska prata med på en rask promenad. Inte bara får adrenalinet igång tankar och samtal, du och den du har möte med slipper dessutom att bli avbrutna och störda av telefoner och annat. Och sist men inte minst – du bakar in ett motionspass på arbetstid. Så varför inte pröva med en promenad nästa gång det är dags för utvecklingssamtal? Vem är först ut?

Stör inte, jag platåar

Femtioen körlektioner, hundratals mil med någon av mina föräldrar bredvid i passagerarsätet, en liten krock och tre uppkörningar. Det var vad som krävdes för att jag skulle få mitt körkort för tjugofem år sedan. Jag kan inte minnas att jag då tyckte jag var särskilt dålig på att köra bil (tvärtom antagligen om jag känner mig själv rätt), men jag minns bilskolelärarens tjat om INLÄRNINGSPLATÅER. Med jämna mellanrum brukade han ta fram ett papper och rita någon slags kurva. Hur kurvan gick sakta uppåt, och sedan ned en liten sväng, upp igen för att sedan plana ut. Det där raka strecket, det utplanande strecket, det kallade han för en platå, även om jag nog inte begrep varför han ritade den där kurvan gång på gång.

I sommar är det jag som sitter i passagerarsätet när dottern övningskör, det är jag som pratar om inlärningsplatåer och ritar i luften hur kurvan ser ut. Dottern har tittat skeptiskt på mig, kanske har jag själv låtit lite skeptisk, men jag tror hon har förstått. Inte bara hon för den delen. Även jag har förstått (det tog lite tid). Dottern har nämligen kört och kört, varvat med bilskolan och mig, och det har väl gått sådär, jämnt och fint på samma sådärnivå, en platå med andra ord. Men så tog hon en paus i övningskörandet och åkte på semester och när hon kom tillbaka och vi gav oss ut på vägarna igen, ja då gick det alldeles strålande, hon körde fantastiskt bra. Hon hade passerat platån och kurvan gick uppåt igen.

Det här borde betyda att en paus är bra för inlärningen och det kan ju knappast bara gälla bilkörning. Det borde då i sin tur innebära att när du kommer tillbaka från semestern, då faller det på plats. Det där du försökte lära dig innan semestern men som du inte riktigt rodde i land.

Så om du inte gått på semester ännu, fundera på vad det är du försöker lära dig just nu, vad du tränar på, och se om det inte funkar bättre när du kommer tillbaka från ledigheten. Och du som varit på semester, känns det inte som att du kan idag något som du inte riktigt kunde innan du gick på semester? Att något fallit på plats? I så fall stämmer teorin och det vore trevligt tycker jag, och då ska jag bara tänka ut vad det är jag vill platåa mig igenom under min semester.

Blir vi mer lika varandra ju äldre vi blir?

Det är sommar och det är varmt och jag läser i flera lokaltidningar att många äldre plågas av värmen, att akutmottagningarna är sprängfulla med äldre som inte klarar värmen, som blir uttorkade och utmattade. Jag tänker att så blir det nog när man blir gammal. För det blir det väl? Att jag får svårt att klara värmen? Men när händer det? När jag är 70? 80? Eller måste det bli så? Handlar det snarare om att många äldre dricker för lite? Kan det vara så att min generation kommer att vara bättre på det, att dricka när det är varmt? För att vi har fått lära oss att man ska dricka mycket när det är varmt, för att vi är vana vid att ta med oss vattenflaskan till gymmet, dricka vatten när vi är på konferens, dricka ett glas vatten när vi går upp på morgonen. Eller spelar det ingen roll, för någonting händer i kroppen när man blir äldre, något som inte kan kompenseras med mineralvatten med granatäpplesmak, eller vilken smak vi nu väljer i den uppsjö av flaskvatten som finns.

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag har jobbat i äldreomsorgen, jag har undervisat personal i äldreomsorgen, men jag vet inte vad som har med åldrandet att göra och vad som har med individuella skillnader att göra, eller sådant som man själv kan ta ansvar för själv. Det enda jag vet är att när jag tänker på äldre människor som bor på äldreboenden så tänker jag på dem som grupp. Äldre människor är si eller så, de gillar si eller så, de gillar inte si eller så. Som om alla vore lika. Som om alla vill gå upp vid samma tid på morgonen, äta samma sak till frukost eller tycker att samma blommiga klänning är fin.

När jag ser mig omkring bland dem som är jämngamla med mig och ungefär så, vi är många som föddes i mitten på sextiotalet, kan jag i och för sig se att det finns en del som förenar. Om inte annat ett antal grundläggande värderingar och möjligen ett slags förhållningssätt till livet. Men det är väl ändå mer som skiljer oss åt? Smak, preferenser, drömmar och vad vi vill göra med våra liv ser rätt så olika ut. Kommer det att förändras när vi blir äldre?

Återigen, jag vet inte. Jag är möjligen med på att sommarhettan kan bli svårare att hantera ju äldre man blir, men utöver det. Blir vi människor verkligen mer lika varandra i takt med att vi blir äldre. Borde det inte bli tvärt om?

Hur klok är du?

Du som läser det här har antagligen inte semester. Och inte vi heller. För första gången någonsin gör vi inget sommaruppehåll med vårt nyhetsbrev. Däremot ser det inte ut som vanligt. Det innehåller bara positiva nyheter och de är halverade till antalet. Lite lättsamt och somrigt med andra ord, och fokus på det som fungerar.

En vän till mig, mycket klokare än jag själv, brukar säga så; ”Ha fokus på det som funkar, för det växer.” Så hanterar hon livet, både på jobbet och privat. När det gäller jobbet säger hon ”lägg två tredjedelar av din tid och kraft på att uppmärksamma det som är bra, en tredjedel på det som behöver bli bättre”. Jag är med på principen, men jag är inte där ännu om jag säger så.

Oprah Winfrey har fattat. Varje kväll skriver hon ner fem saker som hänt under dagen som gjort henne glad och tacksam. Åtminstone säger hon att hon gör det. Jag är nämligen inte helt övertygad om att alla kloka människor faktiskt gör alla kloka saker de säger att de gör. Å andra sidan tror jag det är bra att säga att man gör en massa kloka saker för då kanske man gör dem ibland i allafall. Om inte annat pratar man om sig själv som om man vore en klok person och det blir man nog lite klokare av. Eller vad tror ni?

Det kanske vore något att ta tag i under sommaren, att försöka följa kloka kvinnors råd. Skriva ner de där fem sakerna i en vacker anteckningsbok. Eller inte. Det slutar antagligen med att jag köper en vacker anteckningsbok, kanske skriver en sida. Och sen inte mer. Så klok är jag.

Smarta frågor som ger smarta svar

Vem är smartast av din mamma och din pappa? Fundera en stund på den frågan. Vad skulle ditt svar säga om vad du tycker det innebär att vara smart? Om din syn på kvinnor och män? Om din förmåga att tänka ur annorlunda perspektiv, tänka kreativt? För visst är det så, en bra fråga öppnar upp för intressanta svar.

Just den här frågan fick en vän när han var på anställningsintervju. Han var förberedd för den vanliga typen av frågor. Vilka är dina styrkor? Svagheter? Vad kan du tillföra osv. De frågorna kom aldrig. Istället kom en radda frågor där han var tvungen att rannsaka sin syn på relationer, på kompetens, på konst. Tänka till helt enkelt.

Att han hade den erfarenheten och de kunskaperna som krävdes för att ha goda chanser att fixa jobbet, det var givet, annars hade han aldrig fått komma på en intervju, men här ville arbetsgivaren ställa honom inför det oväntade, antagligen pressa honom lite.

Det var inget vård- eller omsorgsjobb han sökte, inte heller något kommunalt chefsuppdrag, frågorna utgick inte från den typen av verksamhet. Men vad händer om vi överför taktiken till äldreomsorgen eller funktionshinderverksamheten. Vad är det då för frågor vi borde ställa för att få tag på de personer som just de verksamheterna behöver. Vad är det för personer som behövs, till att börja med?

Det blev en massa frågor här ser jag. Säg till om ni har några bra svar. Vilka frågor brukar ni själva ställa, ni som anställer personal? Vilka frågor har ni fått när ni varit på anställningsintervju?

Trevlig midsommar.

Hallå Kommunal! Hör av er!

Kommer ni ihåg vad vi pratade om förra veckan? Om hur man ska bedöma personer som gått ut omvårdnadsprogrammet utan att vara godkända i alla eller vissa ämnen. Är de ”utbildade” eller inte? Hur ska de t ex lönesättas? Många har hört av sig och let me tell you, det ser olika ut i olika kommuner. Väldigt olika. På en del håll räcker det med att s a s ha deltagit på omvårdnadsprogrammet, du behöver i princip inte vara godkänd i ett enda ämne, för att ändå betraktas som utbildad. På andra håll är man stenhårda. Det ska vara godkänt i alla ämnen, även de ämnen som inte har med omvårdnad att göra, annars räknas du inte som utbildad.

Så här säger en av våra läsare: ”Vilka ämnen ska var ok att inte ha godkänt i tycker chefen? Sån godtycklighet är helt förkastligt och nedvärderande för alla inblandade. Är det ens lagligt att anställa någon som uska om de ej är godkända från skolan? Har vi börjat få så ont om folk till vården? Är många icke godkända? Ska man i så fall inte se över utbildningen?”. Så här säger en annan: ”Har lagt ner mycket tid, många telefonsamtal, tankeutbyte med fackliga företrädare, flera omvärldsanalyser för att hitta rätt i underskötersketiteln. Undertecknad avgör (godtyckligt) när de får undersköterskelön. Vi har satt 1500p som ribba, basämnena och omvårdnadsämnena skall vara godkända, har de gjort körkortsteorin eller läste mode för unga räknar vi inte med det.” Och en tredje: ”Hos oss ska de ha ett avgångsbetyg utan IG för att räknas som utbildade och få lön därefter.”

Tre olika svar från tre olika kommuner. Det kan väl inte vara rimligt? Hallå Kommunal! Kan inte ni höra av er och berätta vad ni tycker. Det kanske finns ett fjärde svarsalternativ.

Jag pratar kinesiska. Inte.

Skriver det här med finklänningen på. Presenter i papperspåse, blommor i plastpåse. Och pappersnäsdukar i handväskan. Om ett par timmar ska jag fira två studenter och då gäller det att vara förberedd, jag har nära till de där sentimentala tårarna nu för tiden. Förra året var det min egen dotter som tog studenten och då grät jag hela dagen – glädje, vemod och stolthet. Pappersnäsdukarna räckte inte långt kan jag berätta. Fast i år är det andras barn som tar studenten och ett paket näsdukar ska nog vara tillräckligt.

Om pappersnäsdukarna räcker eller inte är dock en parantes i det här sammanhanget, jag har nämligen några frågor jag skulle vilja ha svar på. Från så många som möjligt och gärna från fackligt håll. Vad jag undrar är hur ni ser på ungdomar som gått ut Omvårdnadsprogrammet utan godkända betyg. Räknar ni dem som utbildade eller inte när ni anställer dem? Lönesätter ni dem som utbildad personal? Måste de i så fall vara godkända i alla ämnen för att räknas som utbildade, eller räcker det med godkända betyg i omvårdnadsämnena?

När jag arbetade som enhetschef i äldreomsorgen för ett antal år sedan dök frågan upp och jag minns att det fanns olika uppfattningar. Några chefer tyckte att man skulle vara godkända i alla ämnen för att betraktas som utbildad, andra tyckte att det räckte med godkänt i vissa ämnen. Minns jag rätt tyckte personalavdelningen som den senare gruppen. Hur gör ni hos er och varför?

Som sagt, svara gärna, ett mejl skulle göra mig glad lill@minsektor.se. Vore intressant att få en samlad bild av hur det ser ut runt om i landet. Själv läste jag kinesiska på universitetet på tjugofem år sedan. Blev aldrig godkänd men kan kanske räkna mig som utbildad på området ändå?

Har jag fel?

Jag kan ha fel. Men det verkar inte finnas några chefer i äldreomsorgen eller i funktionshinderverksamheten som bloggar, inte enligt Google i alla fall. Jag menar inte chefer som bloggar privat, för det är jag övertygad om att det finns, utan chefer som använder bloggen som ett instrument för att kommunicera med sina medarbetare. För att sprida tankar, fokusera på mål, skapa en vi-känsla, lyfta fram enskilda medarbetare som gjort något bra, länka till intressanta artiklar på nätet eller bara snabbt få ut information om något.

Visst man kan använda mejl och man kan ringa runt, men varför inte använda sig av en blogg istället? Det är ju faktiskt ingen hejd på vad man kan använda en blogg till. Inte minst är det ett bra sätt att möta de yngre personer som nu sakta men säkert tar plats i verksamheterna. Yngre personer gör en massa saker på nätet, en av dem är att läsa bloggar. På en blogg kan du dessutom få snabb feedback från dina läsare.

Det finns en hel del chefer i andra verksamheter och branscher som bloggar. Här kan du läsa om en chef i läkemedelsbranschen som bloggar fram en ”vi-känsla”>>

Nätet är fullt av bloggverktyg som är gratis och enkla att använda. Så det bara att sätta igång. Och när du gjort det, säg till så kan vi visa andra hur du gjort. Och om jag har fel, om det redan finns chefer i äldreomsorgen och i funktionshinderverksamheten som bloggar, skicka ett mejl och berätta lill@minsektor.se!

Läser du instruktionsböcker?

Läser du instruktionsböcker? Om svaret är ja är du med stor sannolikhet inte född på åttiotalet, och skulle du vara det ska du veta att du avviker, för bland åttiotalisterna är det bara 7 % som bryr sig om att öppna en instruktionsbok.

Och hur vet jag det och vad spelar det för roll? Jo, jag vet det för att jag i helgen träffade en ekonom som skrivit en avhandling om just åttiotalister, och roll spelar det för att det är åttiotalisterna som kommer att välla in på din arbetsplats de närmaste åren. Men, kanske du tänker, alla generationer har väl sina egenheter, varför gör vi så stor affär av att just den här gruppen? Jo, berättade forskaren för mig, åttiotalisterna är en grupp som i många avseenden skiljer sig markant från andra generationer. De tänker inte bara lite annorlunda än vi andra, de tänker väldigt annorlunda. Kombinerar vi det med det faktum att det är fyrtiotalisterna som försvinner från arbetsmarknaden så har vi en stor förändring på gång, inte minst för att fyrtiotalisterna också är en generation som skiljer sig markant från andra. Big change.

Det kommer att bli kul att jobba ihop med åttiotalister. Vad vi har att vänta oss är arbetskamrater som inte är rädda för att misslyckas då och då (för världen är full av möjligheter), vilket borde betyda att de vågar testa och försöka, att de är modiga. Inte heller har de några problem med att ändra uppfattning, får de till sig ny kunskap ändrar de gärna åsikt. Det låter väl inte så dumt? Åttiotalisterna har vuxit upp i ett samhälle där individens val är en naturlig del av tillvaron, det är inte konstigare att man byter åsikt än att man byter elbolag. (Själv tänker jag ”låt mig få slippa välja elbolag”.) Dessutom är det självklart för dem att utvärdera det de gör och att själva bli utvärderade, det är de vana vid från både skola och fritid. Rena kvalitetsutvecklarna alltså, de gör naturligt det som vi andra får gå på kurs för att lära oss att göra.

Och. Bara en sak till. Om du som chef ber en åttiotalist att göra något som hon eller han inte vill göra, blir svaret ”jag vill inte”. Ställer du samma fråga till en fyrtiotalist, som inte vill, får du ett svar som går ut på att det du ber om inte är särskilt bra för verksamheten, alltså ett försök till någon slags rationell och logisk förklaring till varför det inte är bra. När det egentligen handlar om samma sak, att fyrtiotalisten helt enkelt inte vill göra det du ber henne eller honom om. För ingen av oss har lust att göra saker vi tycker är tråkiga. Skillnaden är bara att en åttiotalist erkänner det.

När är smörkniven klar?

Någon gång för länge sedan hörde jag en forskare säga att människor med begåvningsmässiga funktionsnedsättningar har svårt att veta när någonting är klart. Som exempel nämnde han en man som hade till uppgift att göra smörknivar på en daglig verksamhet. Mannen med smörknivarna hade helt enkelt problem med att avgöra om kniven var färdig eller inte. Det går ju hela tiden att fila lite till, putsa lite till och det ÄR svårt att göra bedömningar av det slaget (jag skulle inte heller kunna avgöra om smörkniven faktiskt är så bra som den kan bli, eller åtminstone tillräckligt bra).

För när är det egentligen tillräckligt bra? När kan man vara nöjd med sin insats? Är det när man känner att man nått toppen av sin förmåga? Är det när man lagt ned en viss tid på det hela? Är det när resultatet är tillfredsställande rent allmänt?

För en månad sedan bestämde jag mig för att varje dag ta en promenad. Har man ett så stillasittande arbete som jag är det nödvändigt om kroppen ska hålla sig något sånär i form. Sedan den dagen har jag gjort som jag bestämde, jag tar min runda, även de dagar det känns segt. Men redan efter ett par veckor började jag tänka att det var väldans så bra det här går då, dags att öka ambitionsnivån, varför inte en dubbelt så lång promenad eller varför inte två promenader om dagen? Nu har det vare sig blivit dubbel sträcka eller dubbla promenader, men lik förbaskat, varje dag när jag tar min promenad är det som att jag inte är riktigt nöjd med den, jag borde kunna dubbelt upp på något sätt. Så istället för att vara nöjd med att jag faktiskt promenerar varje dag, är jag missnöjd med att jag inte promenerar MER. Eftersom jag inte verkar förmå mer än en promenad om dagen har jag kanske nått toppen av min förmåga? Fast varför är jag då inte nöjd?

Hos frissan

Då och då går jag till frissan och noppar och färgar mina ögonbryn. Förutom att jag blir ”galet snygg och får ett nytt utseende” (säger tjejen som grejar med mina bryn) är det ett bra tillfälle att tjuvlyssna på andra kunder och frisörskorna, det pratas ju en del på en salong. Sist lyssnade jag på två kvinnor som pratade om sina jobb, de var lärare båda två. Samtalet handlade om hur hemska eleverna är, hur eleverna förstör deras undervisning. Frisörskan höll med om allt och eldade på missnöjet.

Dagen efter satt jag på bussen och tjuvlyssnade på två andra kvinnor. De pratade också om sina jobb, jag förstod att de båda jobbade i äldreomsorgen. Det slog mig då att deras samtal påminde om det samtal jag hört hos frissan dagen innan. Kvinnorna i äldreomsorgen pratade nämligen också om hur hemskt det var på jobbet. Hur politiker och chefer drar ner på resurser och hur de gamla aldrig får komma ut.

Jag fattar att eleverna kan vara jobbiga och jag fattar att det är slitigt i äldreomsorgen. Jag VET att det är så eftersom jag jobbat i både skola och äldreomsorg. Men ändå. Det finns ju faktiskt skolor där elever och lärare bemöter varandra med respekt, äldreboenden där personalen har tid att följa med de gamla ut på en promenad, eller att läsa tidningen tillsammans. Hur gör de för att få det att funka?

I skolan är läraren den enskilt viktigaste faktorn för om barnen lär sig det de ska lära sig eller inte. Borde det inte vara på samma sätt i äldreomsorgen, att det är undersköterskan som är den viktigaste faktorn för om omsorgen blir bra eller inte? Är det en orimlig parallell att dra? Vad tycker ni?

Hur skulle det se ut?

Hur skulle det se ut om alla gjorde så? Känner ni igen frågan, oavsett vad det nu gäller, vad det nu någon är rädd för att alla ska göra? Frågan, som är retorisk, hördes ofta när jag var barn, och det var knappast ingen fråga utan ett NEJ som svar på en riktig fråga. Det kunde gälla vad som helst. Hur skulle det se ut om alla ville ha vegetarisk mat i skolan? Hur skulle det se ut om ingen bäddade sin säng? Hur skulle det se ut om ingen visste vad pluskvamperfekt var?

Det är många år sedan någon ställde en sådan fråga till mig och jag vet inte om det beror på att jag numera är vuxen och att man inte ställer sådana frågor till vuxna, eller om det beror på att vi blivit mer individualiserade och faktiskt i många fall uppskattar och tom uppmanar till egna initiativ och ett individuellt agerande. Vi tror inte längre att bara för att någon väljer att göra på ett visst sätt så kommer alla att göra det. Och om alla ändå skulle göra det, beror det antagligen på att det är en ganska bra idé att göra just så.

För ett tag sedan hörde jag frågan igen. Det var i samband med att en chef för ett äldreboende sa att hon tycker att de äldre ska få duscha så ofta de vill.

Nu vet jag inte om det är så att äldre generellt vill duscha oftare än de gör idag, men det kunde lika gärna ha gällt något annat, andra önskemål. Och istället för att försöka tillgodose de önskemålen, fundera på hur vi ska prioritera och organisera, kommer den där frågan: Hur skulle det se ut?

Ja, hur skulle det se ut om de äldre fick mer att säga till om? Det vet vi inte, är mitt svar. Det vet vi inte förrän vi provat.

Var inte anonyma, prata med varandra

Regeringen funderar på att göra en ändring i Lex Sarah, att det i framtiden ska gå att göra anonyma anmälningar. Jag ryser och tänker säga en sak jag vet att jag sagt tidigare; jag avskyr allt som har med anonymitet att göra, allt som gör att du inte behöver ta ansvar eller stå för det du gör eller säger. Jag tycker att anonymitet förminskar människor och dessutom, i riktigt läskiga fall uppmuntrar det till ren illvilja. Det finns med all säkerhet människor som kommer att göra anonyma anmälningar av andra skäl än att de sett missförhållanden i omsorgen. De kommer att göra det för att sätta dit någon. Inte för att det finns fler illvilliga människor i äldreomsorgen eller funktionshinderverksamheten än någon annanstans, men de finns.

Det finns fler skäl till varför det inte är bra med anonyma anmälningar. Hur ska man t ex kunna ta reda på vad som verkligen hänt, när det inte finns någon som tar ansvar för anmälan, som är villig att säga något? Ska personal och ledning försöka gissa sig till vem som sitter inne med de uppgifterna. Ska det tipsas anonymt om det också?

Nu finns inte Lex Sarah till för personalens skull, det är omsorgstagarna och deras rätt till en värdig vård och omsorg vi ska ha i fokus. Men hur personalen bemöter omsorgstagarna är oftast en spegling av hur personalen bemöter varandra och just därför ska inte anonymitet och ansvarsbefrielse uppmuntras. Det som behövs är personligt ansvarstagande, raka ryggar och öppna samtal i personalgrupperna. Vi behöver samtala om hur verkligheten ser ut i äldreomsorgen, prata om vilka skyldigheter man har som personal, vilket ansvar, vad som ingår i yrkesrollen. Prata om det igen och igen, chefer och vårdpersonal, regelbundet och systematiskt. Mest akut är det i de kommuner och de stadsdelar där man inte gjort en enda anmälan under förra året. För människor begår misstag och en sådan god omsorg, utan anledning att göra en enda anmälan, det finns inte. Det tyder bara på att man faktiskt inte pratar om de här sakerna, att man är rädd för sin chef eller att man har ett enormt duktighetsbehov. Ska vi kunna göra något åt de missförhållanden som finns måste de upp på bordet. Så ni som är stolta över era 0 anmälningar. Tänk igen och sätt igång och prata med varandra.

Kan Annika Sörenstam, kan jag?

Livet är en avvägning mellan säkerhet och risktagande, kan vi vara överens om det? (Livet är naturligtvis en massa annat också, men det här är en dimension.) Och golf är som livet.
Jag spelade golf under några år. Men eftersom jag aldrig kunde förmå mig att gå på säkerhet, att slå slag som jag behärskade – blev mitt golfspelande bara frustrerande, för mig och för dem jag spelade med och jag slängde klubborna längst in i förrådet och sa ”aldrig mer”. Men så nu i påskhelgen bestämde jag mig för att spela igen efter fyra års uppehåll. Jag plockade fram mina klubbor, hittade några bollar i en skokartong och åkte till golfbanan. Redan när jag stod för att slå en hink bollar på rangen, lite träning först, kände jag att någonting var annorlunda sedan jag spelade sist. Kroppen kändes avslappnad och jag tänkte så konstigt. Jag tänkte att nu väljer jag en klubba jag vet att jag kan hantera och jag slår bara bollen så långt som jag vet att jag har förmåga till.

När jag slagit ett antal träningsslag gick jag och mina vänner ut på banan, jag med den där konstiga, stabila känslan i kroppen, och spelade våra arton hål. Hur tror ni att det gick då? Jamen, bättre än någonsin naturligtvis. Stadigt spel från min sida, lite tråkigt ska väl erkännas, men så bra.

Jag är inte förvånad. Jag har alltid anat att det är så här, att det är gnetandet och de små, små stegen som leder till framgång. Även i andra sammanhang än golf. Definitivt på jobbet. Realistiska målsättningar, sakta men säkert framåt. Fast det gäller att passa sig. Enbart säkerhetsspelande eller säkerhetsjobbande blir för trist. Då och då måste den stora klubban fram. För kan Annika Sörenstam så kan jag.

Nu bestämmer vi oss

Någon gång för ett tiotal år sedan började mina föräldrar spela golf (det gjorde jag med för den delen, men det är en annan historia). Efter att ha gått några rundor på några banor konstaterade min mor att folk som spelar golf är så trevliga mot varandra, åtminstone på golfbanan. Golfspelare är vänligt inställda människor - artiga, hjälpsamma och uppmuntrande i största allmänhet. Mor konstaterade också, och det här är viktigt, att det verkar helt enkelt som att golfmänniskor bestämt sig för att vara uppträda så här i golfsammanhang, ”när vi spelar golf så är vi trevliga mot varandra”. Och nästa tanke blev då att om man kan bestämma sig för att bemöta varandra på ett visst sätt på golfbanan, borde man kunna bestämma sig för att uppträda på samma sätt i något annat sammanhang. På en arbetsplats till exempel.

Kan man det? Kan vi bestämma oss för vissa förhållningsregler på jobbet och sedan hålla oss till dem? Det klart att vi kan, blir mitt svar. Nu skulle jag i och för sig inte vilja ha det på jobbet som jag har det på golfbanan, det kan vara irriterande trevligt där ute, men principen, principen är intressant. Att man faktiskt bestämmer sig för hur man vill ha det och så kör man. Just do it. Bryter någon mot det bestämda förhållningssättet, låtsas man helt enkelt inte om det, man bara ler lite vänligt. Så tjockar man på det vänliga klimatet genom att hela tiden prata om hur vänliga alla är och hur trevligt man har det.

Om vi är överens om att det faktiskt går, rent principiellt, då ska vi bara bestämma oss för hur vi vill ha det på jobbet. Hjälpsamhet och uppmuntran är bra, men också konstruktiv kritik, intresserade och nyfikna frågor skulle kanske kunna vara något. Samarbetsglädje med vem som helst i arbetslaget? Jo, det borde funka. Precis som på golfbanan där man glatt går en runda med vem som helst och är inställd på att det ska bli kul, vilket det då oftast blir. Nu ska jag ha en kul påskhelg. Ni också?

Erika Lörinczy - lägg namnet på minnet

Min man är med i SKTF och därför får han då och då en tidning som heter Chefen i fokus. Jag brukar bläddra lite i den när den kommer (han läser den inte själv), men har alltid tyckt att den är lite trist. Innehållet är lite trist, lay-outen är lite trist, tom papperskvaliteten känns lite … halvtrist. Men nu när jag fick senaste numret, eller min man fick det senaste numret ska jag väl säga, blev jag glad. För på förstasidan möts jag av en cool kvinna, med lila ögonskugga och röda läppar och hon ser så intressant ut att jag genast bläddrar fram till artikeln som handlar om henne. Kvinnan heter Erika Lörinczy och hon jobbar som enhetschef i äldreomsorgen i Borås.

Närhet på schemat lyder rubriken och i artikeln berättar Erika Lörinczy om sitt arbete och sin ledarskapsfilosofi, som väl får sägas bygga på tilltro till personalens kompetens och en övertygelse om att alla behöver bekräftas, både personal och de som bor på äldreboendet där hon jobbar. Hon säger bl a ”jag kan krama alla här i huset på två timmar – då har alla fått bekräftelse” och hon verkar faktiskt ägna en del tid åt att krama folk. Själv är jag ingen kramig person utan lite torrt distanserad på det sättet, men det verkar onekligen funka. Folk på bilderna i artikeln ser glada ut och jag inser att här har jag en del att lära. Ännu gladare blir jag när jag ser en bild på hur hennes kontor ser ut. Bilder, blommor och tända stearinljus i en enda röra (jag gillar röriga skrivbord).

Vad jag förstår är Erika Lörinczy en skicklig ledare, naturligtvis på fler sätt än genom kramar och delegering, och skickliga ledare i äldreomsorgen ska lyftas fram, det kan aldrig göras för mycket, vi behöver en äldreomsorgschefshype i det här landet och en sådan är vi gärna med och skapar. Erika Lörinczy, lägg namnet på minnet.

En pigg och glad chef som målar med tjocka penseln

I går träffade jag två gamla arbetskamrater. De går för tillfället en utbildning och ville intervjua mig om deras ledarskap, dvs de ville att jag skulle beskriva deras styrkor som ledare och deras svagheter, oops inte svagheter för så säger vi naturligtvis inte - utan UTVECKLINGSOMRÅDEN. Jag känner de här två personerna rätt så bra så några svårigheter att ge dem feedback hade jag inte. Vi pratade om struktur, auktoritet, tidstjuvar, inte fastna i detaljer, lojalitet osv. Det finns onekligen hur mycket som helst att ge feedback på. Till sist pratade vi om pudelns kärnor, som jag ser det. Nämligen ”pigg och glad” och ”måla med tjocka penseln”.

”Pigg och glad” låter kanske lite glättigt men det menar jag inte. Jag menar helt enkelt att det ska vara kul på jobbet, det måste finna en positiv grundton, chefen måste ha en positiv grundton för det är chefen som sätter humörsribban på jobbet. Att jobba med stöd och omsorg till människor är i grunden ett serviceyrke och service ska ges med glädje, det måste vara utgångspunkten. Sedan betyder inte det att man inte kan vara allvarlig och empatisk, men det behöver jag väl knappast gå in på.

”Målar med tjocka penseln” gör man när man beskriver vad man som chef vill med verksamheten, när man pekar ut riktningen på ett sätt som går att begripa och som berör. Nu bestämmer man ju inte det själv, vart man ska. Det finns politiker och överordnade chefer som sätter de stora riktlinjerna och man måste självfallet involvera sina medarbetare, som i sin tur ska involvera brukarna i visionsprocessen. Men när man väl har samlat in alla riktlinjer, direktiv, synpunkter och allmänna önskemål, då är det du som ledare som ska måla en bild av vart ni ska, och hur det ska märkas att ni är på väg.

Vad tror ni om det? Idiotiskt? Vettigt? Enkelt? Svårt?

En chef i äldreomsorgen ska inte ha 80-90 medarbetare

Är inte de flesta chefer rätt mediokra? Good enough eller ok är kanske bättre omdömen, men det är väl egentligen sällan mer än så? Som chef är man bra på vissa saker, sämre på andra, inget konstigt med det. En del är bra på att skapa effektiva organisationer, andra på att entusiasmera, ytterligare andra på att skapa trivsel eller på att genomföra medarbetarsamtal.

Men ärligt talat, hur ofta träffar du någon som är bra på allting? Som skiner som cheferna i ledarskapslitteraturen eller i någon glassig chefstidskrift? Under trettio år i arbetslivet, varav ett antal år som (medioker) chef, har jag nog inte träffat mer än en handfull chefer som varit något utöver det vanliga. Du tycker kanske inte som jag, men jag vill ha det sagt innan jag kommer till det jag egentligen vill ha sagt. Nämligen: man kan inte ha 80-90 medarbetare och skapa effektivitet, kvalitet, trivsel, delaktighet, inflytande, ge feedback och uppfattas som närvarande. Och ändå är det så det ser ut i en del kommuner.

SKTF brukar säga att 25 medarbetare per chef ska vara max. Det tycker jag är att ta i. Fler än så tror jag att en good-enough-chef kan klara och ändå hålla en hyfsad nivå. Men 80-90, nej då blir det lite löjligt. Ska man rodda i land det krävs antingen en väldigt välutbildad och självgående personalstyrka eller en väldigt automatiserad organisation som bygger på få arbetsmoment som utförs på ett standardiserat sätt, och så ser inte äldreomsorgen ut. Bra äldreomsorg förutsätter att både brukare och personal blir sedda och att det finns möjlighet till reflektion. Det kan man i och för sig få till utan en närvarande chef, men det är ändå en chef som måste driva på arbetet med att skapa en sådan organisation. Få chefer med 80-90 medarbetare ror i land ett sådant arbete.

Fattar man beslut om att cheferna ska ha 80-90 medarbetare, får man också vara tydlig med direktiven, med chefernas uppdrag, och lägga ribban på en rimlig nivå och faktiskt komma ihåg att det inte är ett gäng superchefer som ska utföra jobbet, för det är det inte. Chefer är som vilken annan yrkesgrupp som helst. Några är riktigt duktiga på det de gör, andra är direkt usla. Och de allra, allra flesta – vi finns där mitt emellan.

En liten fundering några timmar senare:
I kväll har jag stått och huttrat tillsammans med andra föräldrar vid en fotbollsplan, sönerna spelade match. I pausen passade jag på att fråga de andra vad de tycker om sina chefer. Nu var vi inte så många, tio-tolv personer, men ändå, jag ser ett mönster. De jag pratade med som jobbar i offentlig verksamhet var mycket mer kritiska till sina chefer än de som jobbar för privata företag. För den senare gruppen verkar man som chef komma ganska långt med att vara trevlig i största allmänhet. De offentliganställda pratade mer om sitt eget inflytande och medbestämmande, eller snarare brist på det. Och så är det nog, offentliganställda förväntar sig att vara delaktiga i de beslut som fattas, på ett annat sätt än de privatanställda.

Nu var det ju inte så många jag pratade med, men jag skulle ändå vilja säga att jag tror det är svårare att vara chef på t ex ett äldreboende en på en byggfirma, just för att kraven som ställs på dig är så stora, det är så mycket dina medarbetare tycker att du ansvarar för, plus att antalet medarbetare är större. Så tror jag. Vad tror du?

Ljussignal eller öppen dörr?

En del chefer har sådana där trafikljus utanför sina dörrar, ni vet rött, gult eller grönt ljus. När man ska prata med en chef som har det, trycker man på en ringknapp och så får man ett svar i form av en ljussignal. Upptagen, vänta eller kom in. Lite myndighetsaktigt får man nog lov att säga, men väldigt effektivt och det ger en känsla av att den här chefen är väldigt upptagen och har inte tid med vad som helst, kanske inte ens tid med mig. Ljussignalerna utstrålar helt enkelt makt.

Andra chefer har alltid dörren öppen, om hon eller han inte sitter i ett samtal som ingen annan ska lyssna på vill säga. Men annars – dörren på vid gavel, alltid anträffbar, bara att kliva in, inga problem. Den här chefen förmedlar också att hon eller han har mycket att göra, men ansatsen är lite mer informell och framför allt – har får jag känslan av att jag som knackar på alltid har högsta prioritet. Chefen släpper det chefen håller på med när jag kommer och pratar med mig. För så viktig är jag.

För ett tag sedan träffade jag en av varje, en stoppsignalschef och en öppendörrschef, båda jobbar i äldreomsorgen. Vi åt semlor och pratade om just det här, vad som egentligen funkar bäst, ur chefens perspektiv vill säga. Trafikljuschefen var säker på sin sak, hennes variant är det som ger henne mest tid att få gjort det hon måste få gjort. För att sedan få tid över till att ta en kopp kaffe i fikarummet med personalen. Öppnadörrenchefen tyckte något annat. För henne är det viktigt att förmedla att personalen är verksamhetens viktigaste tillgång och det gör man genom en öppen dörr, sa hon. En chef som upplevs som närvarande och tillgänglig är viktig för att verksamheten ska fungera, sa hon också.

Själv har jag testat båda varianterna och vet vilken jag själv föredrar. Men innan jag säger det vill jag veta vad du tycker. Så vad tycker du?

Hur viktig är maten?

Jag har inget specialutrustat kök, det mest avancerade jag har är nog en mixerstav. Inte heller prenumererar jag på någon av alla de mat- och recepttidningar som finns. Och hade det inte varit för att det finns barn i familjen hade jag aldrig lagat middag utan ätit mackor. Till vardags vill säga. För när helgen kommer vill jag äta och dricka gott, då bryter jag min vardagsmatstristess.

Det är en av de saker jag tänker på när jag i nu i mars testar den mat som levereras till de äldre i min hemkommun som fått tjänsten matdistribution beviljad. Jag menar, tänk om det var den enda mat jag åt, maten i de här svarta platslådorna, även på fredag kväll eller till söndagsmiddag. Jag funderar även på vad som är en rimlig kvalitet att kräva om jag vore äldre och inte själv klarade att laga min mat. Vad har man rätt att förvänta sig? Att maten innehåller den energi och den näring som behövs är väl en självklarhet, men när det gäller smak, lukt och utseende då? Och fredagskvällarna och söndagsmiddagarna? Maten är tveklöst viktig, men hur viktig? Handlar det egentligen inte om i vilket sammanhang vi äter maten, tillsammans med andra eller ensamma. Visst äter vi hellre något halvdant ihop med vänner än en gourmetmåltid för oss själva? Eller vad tycker ni?

Till att börja med vill jag ta reda på hur maten som kommunen beviljar faktiskt smakar, luktar och ser ut. När jag gjort det under en månad ska jag ta ställning till om jag ska ansluta mig till något av de matuppror som pågår runt om i landet. Har du lust att följa min matresa bland de svarta lådorna så gör du det på www.aldreomsorgsbloggen.se

Av egen kraft?

Jag har funderat på det här med självständighet. Viktigt-viktigt för oss svenskar. Vi fostrar våra barn till att bli självständiga, när vi blir gamla vill vi vara självständiga, som kvinna vill vi vara självständiga, som man vill vi vara självständiga, som chefer vill vi vara självständiga, som tonåringar vill vi vara självständiga – jag kan egentligen inte komma på ett enda tillfälle när det är ok att inte vara självständig. Eller? Ordet självständig betyder ungefär ”av egen kraft” och läser man t ex Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) så är ordet vanligt. Det mesta lagen syftar till att människor ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Tanken är god, självfallet. Oavsett funktionsnedsättning ska du själv bestämma över ditt liv, du ska inte vara beroende av andra människors välvilja eller godtycke – du ska helt enkelt vara så självständig som möjligt.

Men under alla de år jag arbetade i kommunal LSS-verksamhet var det något som gnagde hos mig, liksom kliade i bakhuvudet, utan att jag riktigt kunde sätta ord på det. Nu behöver jag inte längre göra det, för jag har i senaste numret av Habilitering NU läst en intervju med överläkare Inger Näslund. Jag citerar: ”Mycket av det vi gör syftar till att göra människor så självständiga som möjligt, som om det vore det viktigaste i livet att vara självständig. Men ofta leder självständighet till ensamhet för den som är avvikande. Det många behöver är ju istället mänsklig omsorg och värme. Jag menar att självständighetsträningen måste vara på rätt nivå och för det krävs en utredning. Ibland förskrivs exempelvis hjälpmedel, som är allt för avancerade för patienten att klara av att använda. Det blir ett överkrav som är stressande och egentligen skapar mer problem än det underlättar. Många av de remisser Inger får handlar om depressioner, ångest och beteendeproblem. – Mycket av detta är klassiska symtom på ensamhet, på avsaknad av sällskap och mänsklig värme.”

Det var något liknande som kliade i bakhuvudet på mig.

Får jag lov? - Nej tack, jag kan inte bugga.

Min man kommer från Lidköping och där buggar man när det är fest. Det är naturligtvis inget man bara gör i Lidköping men det är där jag kommer i kontakt med det.
Jag kan inte bugga. Och då menar jag verkligen att jag inte kan. Det spelar ingen roll hur duktig den stackars mannen som ska föra mig är, jag tycker bara att det snurrar och jag har ingen som helst kontroll över min kropp. Problemet är att det sällan är någon som tror mig när jag säger att jag inte kan. Det är som att den som bjuder upp tror att jag lite blygsamt menar att jag inte är särskilt bra på det, lite mellanbra sådär, i värsta fall att jag är bra men att jag underskattar min egen förmåga. Jag blir lika häpen varje gång. För om jag säger att jag inte är bra på något, vad det än är, så är jag verkligen inte bra på det, utan tvärt om väldigt dålig. Jag har inget behov av att slå ned blicken i någon falsk ödmjukhet. Inte heller har jag problem med att lista upp en massa andra saker som jag är dålig på.
Det är bra att kunna tala om vad man är dålig på, åtminstone när man är på en anställningsintervju. Amerikanska forskare menar tom att svaret på den frågan kan vara avgörande för om du får jobbet eller inte. Forskarna säger dessutom att det är den fråga som jobbsökande rent allmänt tycker är svårast att svara på. Många gånger svarar man något helt ovidkommande, som att jag är dålig på att lag mat eller dålig på att sjunga (det är ju sällan relevant om man nu inte söker jobb som kock eller sångerska). Kom igen! Är det så illa med självinsikten? Eller tror vi att vi inte får jobbet om vi berättar om det vi är dåliga på? Själv tror jag att om man inte vet vad man är dålig på, vet man heller inte vad man är bra på. Fast den frågan verkar vi ändå vara bättre på att besvara när vi söker jobb.
Eller kan det vara så att forskarna jag läste om är amerikanska och att de därför studerat amerikaner? Vad tror ni? Gäller det även oss svenskar? Är vi bra på att lyfta fram det vi är duktiga på och sämre på att prata om det vi är dåliga på?

PS. Under mina år i arbetslivet har jag fått lära mig att jag inte ska säga att man är dålig på något, utan istället säga att det är ett UTVECKLINGSOMRÅDE. Vilket trams. Jag ÄR dålig på att bugga.

”Man vet att man blivit gammal när man tittar i Elloskatalogen och tänker att: ja, det är ju ganska fräcka kläder”. Så sa Jonas Gardell för tjugofem år sedan och jag minns att jag tänkte att då har jag en bit kvar, för kläderna i Elloskatalogen gillar jag inte. Är inte säker på att jag gör det idag heller, har inte bläddrat i någon av deras kataloger på många år, men jag vet att jag har en annan syn på vem som är gammal eller kanske snarare på vem som inte är gammal. Folk som går i pension, dvs de som är runt sextiofem, tycker jag t ex inte är gamla. Kan ärligt talat inte begripa varför de ska gå i pension, merparten är ju pigga både mentalt och fysiskt. Mina föräldrar, som börjar närma sig sjuttio, tycker jag inte heller är gamla, och det tycker inte ens mina barn att de är. (Däremot tyckte jag själv som barn att mina far- och morföräldrar var gamla.)

Under gårdagen frågade jag ett antal personer vad som avgör om en person är gammal och det här är några av de svar jag fick:

- När man tappat livsgnistan
- När man fyllt 75
- När man inte vet vad Facebook är
- När man inte kan ändra ståndpunkt i en fråga
- När man tycker att man ska bli behandlad på ett särskilt sätt pga ens ålder
- Det ligger i betraktarens ögon

Inget av det här är naturligtvis en definition som håller hela vägen. Det finns ju fullt av människor som bor på äldreboenden eller som behöver hemtjänst som inte har med något av de här påståendena att göra. Att det ligger i betraktarens ögon är nog självklart, gränsen för vad man upplever som gammalt förändras ju i takt med att man själv blir äldre. Någon jag träffade för ett tag sedan sa att gammal är den som är tjugo år äldre än man själv, men det håller jag inte alls med om.

Vet inte om jag kommer så mycket längre med min lista, men tänk på hur vår lista ser ut idag, dvs vilka kriterier vi har för att människor ska erbjudas hjälp från den kommunala äldreomsorgen. Den listan är väl inte heller så bra?

Energi och charm?

Kunskapsmässiga färdigheter kan man lära sig, men det är svårare att förändra sin personlighet. Så tänkte en hotellkedja när de skulle rekrytera ny personal. Så istället för att på vanligt vis intervjua dem som sökte jobben, bestämde man sig för att arrangera en talangjakt, ungefär som tv-programmet Idol. Man ställde helt enkelt de sökande på en scen, lite oklart vad de skulle göra på scenen, utifrån tanken att den som ska jobba i hotellbranschen måste klara pressade situationer (som det ju är att stå på en scen) och ändå kunna uppträda med energi och charm (egenskaper som är viktiga i serviceyrken). Femhundra personer var med på talangjakten, vilket innebar att femhundra personer fick chansen, vilket inte hade varit fallet om man skött rekryteringen på vanligt sätt. Då hade man kunnat intervjua några få och riskerat att missa riktigt bra kandidater.

Vad händer om vi tänker talangjakt i äldreomsorgen och verksamheter för personer med funktionsnedsättning? Är tanken orimlig? Vi gör ett försök. Tänk dig att du ska rekrytera en enhetschef till hemtjänsten. Nja, några femhundra sökande är det naturligtvis inte tal om, antagligen är de sökande med hyfsat rätt kompetensprofil inte fler än att ni hinner intervjua dem alla, så av den anledningen behövs ingen talangjakt, men kan det finnas andra skäl till att försätta de sökande i situationer som uppmuntrar dem att visa de egenskaper ni letar efter?

Först måste ni konkretisera vilka situationer det är en enhetschef behöver vara bra på. En enhetschef måste vara bra på mycket, men vad är egentligen viktigast? Dessutom måste ni veta vilka egenskaper det är ni letar efter. Energi och charm behövs i hotellbranschen. Vad behövs i hemtjänsten? Det kanske är energi och charm som gäller även därJ Eller vad säger ni? I så fall vore det ju bra med en talangjakt.

Ni som är duktiga på att rekrytera, hur gör ni? Försätter ni de sökande i särskilda situationer eller river ni av en intervju lite slentrianmässigt? Tusentals chefer till äldreomsorgen och verksamheter för personer med funktionsnedsättning ska anställas under 2009 så att leka lite med tankar kan aldrig skada.

Skyll på syo-konsulenten

När jag gick i nian i slutet på 70-talet fick jag och mina klasskamrater varsitt samtal med syo-konsulenten, de som idag kallas för syv och är utrotningshotade, åtmistone på högstadiet, eftersom niorna får så mycket information genom nätet, mässor osv. Var du då tjej, jag menar i slutet på 70-talet, och inte var så säker på vad du ville jobba med eller vilket gymnasieprogram du ville gå, så rekommenderade syo-konsultenten i princip alltid vårdlinjen. Ett program som det inte var särskilt svårt att komma in på, inte särskilt svårt att ta sig igenom (2-årig) och dessutom ganska lätt att få jobb efteråt. Det var alltså många tjejer som valde att gå den linjen. Inte för att man brann för vård och omsorg utan för att, ja - man kom inte på något bättre. (Sedan fanns det självfallet tjejer, nu som då, som visste att de verkligen ville arbeta med vård och omsorg, och därför valde vårdlinjen.)

Jag brukar tänka på de där syo-konsulenterna när jag hör och läser om att få ungdomar idag vill jobba i äldreomsorgen. Jag tror nämligen inte att det är färre idag som vill göra det än det var när jag var ung. Skillnaden är att varken syo-konsulenter eller unga tjejer idag tycker att det är naturligt att välja ett vård- och omsorgsyrke bara för att man inte riktigt vet vilket gymnasieprogram man vill gå eller vad man vill jobba med i framtiden. Och varför skulle de tycka det? Deras föräldrar, dvs min generation, har fostrat tjejerna till att inte rätt av acceptera den traditionella kvinnorollen, dvs vård och omsorg.

Premier till hemtjänstpersonalen

I Västerås inför man nu premier till de hemtjänstlag som jobbar mest effektivt. I det här sammanhanget är effektivitet detsamma som mycket tid hos brukarna. Ju större del av arbetstiden som ett arbetslag tillbringar hos dem de finns till för, desto bättre med andra ord. Det är möjligt att man har liknande system på andra håll i landet, men i så fall har jag missat det. Däremot har jag väntat på att det ska införas, för egentligen är det inget annat än en logisk utveckling av mycket annat som vi faktiskt ägnar oss åt. Individuell lönesättning t ex, bygger på samma principer. Den som bäst lyckas med att göra som ledningen säger, den ska högst lönepåslag. Den som inte gör sin chef glad, dvs inte jobbar i den riktning som chefen säger, får ett mindre lönepåslag.

Jag pratar med rätt mycket folk runt om i landet och principiellt är tanken om individuella lönepåslag rätt så accepterad, det är i alla fall min uppfattning. Däremot finns naturligtvis synpunkter och en viss oro för hur principen ser ut i verkligheten. Många tycker sig ana att chefen har svårt att hålla huvudet kallt och premierar dem som hon eller han gillar rent personligt. Andra förstår inte hur chefen ska kunna göra en bedömning av individuella arbetsinsatser när chefen inte finns på plats. Vad det handlar om är alltså bristen på tydliga lönekriterier, för där tycker jag faktiskt att det brister många gånger. Vi pratar om flexibilitet, samarbetsförmåga, ansvarstagande osv. Saker som egentligen är självklara och som inte har med resultat att göra.

Så oavsett vad jag tycker om premier i hemtjänsten, tycker jag att det är bra med en ledning som säger vad den vill, nämligen att personalen ska tillbringa mycket tid hemma hos brukarna. Om sedan premier är ett bra incitament i det här sammanhanget återstår att se. Hjälp mig gärna att hålla mig uppdaterad på hur det går i Västerås!