En pigg och glad chef som målar med tjocka penseln

I går träffade jag två gamla arbetskamrater. De går för tillfället en utbildning och ville intervjua mig om deras ledarskap, dvs de ville att jag skulle beskriva deras styrkor som ledare och deras svagheter, oops inte svagheter för så säger vi naturligtvis inte - utan UTVECKLINGSOMRÅDEN. Jag känner de här två personerna rätt så bra så några svårigheter att ge dem feedback hade jag inte. Vi pratade om struktur, auktoritet, tidstjuvar, inte fastna i detaljer, lojalitet osv. Det finns onekligen hur mycket som helst att ge feedback på. Till sist pratade vi om pudelns kärnor, som jag ser det. Nämligen ”pigg och glad” och ”måla med tjocka penseln”.

”Pigg och glad” låter kanske lite glättigt men det menar jag inte. Jag menar helt enkelt att det ska vara kul på jobbet, det måste finna en positiv grundton, chefen måste ha en positiv grundton för det är chefen som sätter humörsribban på jobbet. Att jobba med stöd och omsorg till människor är i grunden ett serviceyrke och service ska ges med glädje, det måste vara utgångspunkten. Sedan betyder inte det att man inte kan vara allvarlig och empatisk, men det behöver jag väl knappast gå in på.

”Målar med tjocka penseln” gör man när man beskriver vad man som chef vill med verksamheten, när man pekar ut riktningen på ett sätt som går att begripa och som berör. Nu bestämmer man ju inte det själv, vart man ska. Det finns politiker och överordnade chefer som sätter de stora riktlinjerna och man måste självfallet involvera sina medarbetare, som i sin tur ska involvera brukarna i visionsprocessen. Men när man väl har samlat in alla riktlinjer, direktiv, synpunkter och allmänna önskemål, då är det du som ledare som ska måla en bild av vart ni ska, och hur det ska märkas att ni är på väg.

Vad tror ni om det? Idiotiskt? Vettigt? Enkelt? Svårt?

En chef i äldreomsorgen ska inte ha 80-90 medarbetare

Är inte de flesta chefer rätt mediokra? Good enough eller ok är kanske bättre omdömen, men det är väl egentligen sällan mer än så? Som chef är man bra på vissa saker, sämre på andra, inget konstigt med det. En del är bra på att skapa effektiva organisationer, andra på att entusiasmera, ytterligare andra på att skapa trivsel eller på att genomföra medarbetarsamtal.

Men ärligt talat, hur ofta träffar du någon som är bra på allting? Som skiner som cheferna i ledarskapslitteraturen eller i någon glassig chefstidskrift? Under trettio år i arbetslivet, varav ett antal år som (medioker) chef, har jag nog inte träffat mer än en handfull chefer som varit något utöver det vanliga. Du tycker kanske inte som jag, men jag vill ha det sagt innan jag kommer till det jag egentligen vill ha sagt. Nämligen: man kan inte ha 80-90 medarbetare och skapa effektivitet, kvalitet, trivsel, delaktighet, inflytande, ge feedback och uppfattas som närvarande. Och ändå är det så det ser ut i en del kommuner.

SKTF brukar säga att 25 medarbetare per chef ska vara max. Det tycker jag är att ta i. Fler än så tror jag att en good-enough-chef kan klara och ändå hålla en hyfsad nivå. Men 80-90, nej då blir det lite löjligt. Ska man rodda i land det krävs antingen en väldigt välutbildad och självgående personalstyrka eller en väldigt automatiserad organisation som bygger på få arbetsmoment som utförs på ett standardiserat sätt, och så ser inte äldreomsorgen ut. Bra äldreomsorg förutsätter att både brukare och personal blir sedda och att det finns möjlighet till reflektion. Det kan man i och för sig få till utan en närvarande chef, men det är ändå en chef som måste driva på arbetet med att skapa en sådan organisation. Få chefer med 80-90 medarbetare ror i land ett sådant arbete.

Fattar man beslut om att cheferna ska ha 80-90 medarbetare, får man också vara tydlig med direktiven, med chefernas uppdrag, och lägga ribban på en rimlig nivå och faktiskt komma ihåg att det inte är ett gäng superchefer som ska utföra jobbet, för det är det inte. Chefer är som vilken annan yrkesgrupp som helst. Några är riktigt duktiga på det de gör, andra är direkt usla. Och de allra, allra flesta – vi finns där mitt emellan.

En liten fundering några timmar senare:
I kväll har jag stått och huttrat tillsammans med andra föräldrar vid en fotbollsplan, sönerna spelade match. I pausen passade jag på att fråga de andra vad de tycker om sina chefer. Nu var vi inte så många, tio-tolv personer, men ändå, jag ser ett mönster. De jag pratade med som jobbar i offentlig verksamhet var mycket mer kritiska till sina chefer än de som jobbar för privata företag. För den senare gruppen verkar man som chef komma ganska långt med att vara trevlig i största allmänhet. De offentliganställda pratade mer om sitt eget inflytande och medbestämmande, eller snarare brist på det. Och så är det nog, offentliganställda förväntar sig att vara delaktiga i de beslut som fattas, på ett annat sätt än de privatanställda.

Nu var det ju inte så många jag pratade med, men jag skulle ändå vilja säga att jag tror det är svårare att vara chef på t ex ett äldreboende en på en byggfirma, just för att kraven som ställs på dig är så stora, det är så mycket dina medarbetare tycker att du ansvarar för, plus att antalet medarbetare är större. Så tror jag. Vad tror du?

Ljussignal eller öppen dörr?

En del chefer har sådana där trafikljus utanför sina dörrar, ni vet rött, gult eller grönt ljus. När man ska prata med en chef som har det, trycker man på en ringknapp och så får man ett svar i form av en ljussignal. Upptagen, vänta eller kom in. Lite myndighetsaktigt får man nog lov att säga, men väldigt effektivt och det ger en känsla av att den här chefen är väldigt upptagen och har inte tid med vad som helst, kanske inte ens tid med mig. Ljussignalerna utstrålar helt enkelt makt.

Andra chefer har alltid dörren öppen, om hon eller han inte sitter i ett samtal som ingen annan ska lyssna på vill säga. Men annars – dörren på vid gavel, alltid anträffbar, bara att kliva in, inga problem. Den här chefen förmedlar också att hon eller han har mycket att göra, men ansatsen är lite mer informell och framför allt – har får jag känslan av att jag som knackar på alltid har högsta prioritet. Chefen släpper det chefen håller på med när jag kommer och pratar med mig. För så viktig är jag.

För ett tag sedan träffade jag en av varje, en stoppsignalschef och en öppendörrschef, båda jobbar i äldreomsorgen. Vi åt semlor och pratade om just det här, vad som egentligen funkar bäst, ur chefens perspektiv vill säga. Trafikljuschefen var säker på sin sak, hennes variant är det som ger henne mest tid att få gjort det hon måste få gjort. För att sedan få tid över till att ta en kopp kaffe i fikarummet med personalen. Öppnadörrenchefen tyckte något annat. För henne är det viktigt att förmedla att personalen är verksamhetens viktigaste tillgång och det gör man genom en öppen dörr, sa hon. En chef som upplevs som närvarande och tillgänglig är viktig för att verksamheten ska fungera, sa hon också.

Själv har jag testat båda varianterna och vet vilken jag själv föredrar. Men innan jag säger det vill jag veta vad du tycker. Så vad tycker du?

Hur viktig är maten?

Jag har inget specialutrustat kök, det mest avancerade jag har är nog en mixerstav. Inte heller prenumererar jag på någon av alla de mat- och recepttidningar som finns. Och hade det inte varit för att det finns barn i familjen hade jag aldrig lagat middag utan ätit mackor. Till vardags vill säga. För när helgen kommer vill jag äta och dricka gott, då bryter jag min vardagsmatstristess.

Det är en av de saker jag tänker på när jag i nu i mars testar den mat som levereras till de äldre i min hemkommun som fått tjänsten matdistribution beviljad. Jag menar, tänk om det var den enda mat jag åt, maten i de här svarta platslådorna, även på fredag kväll eller till söndagsmiddag. Jag funderar även på vad som är en rimlig kvalitet att kräva om jag vore äldre och inte själv klarade att laga min mat. Vad har man rätt att förvänta sig? Att maten innehåller den energi och den näring som behövs är väl en självklarhet, men när det gäller smak, lukt och utseende då? Och fredagskvällarna och söndagsmiddagarna? Maten är tveklöst viktig, men hur viktig? Handlar det egentligen inte om i vilket sammanhang vi äter maten, tillsammans med andra eller ensamma. Visst äter vi hellre något halvdant ihop med vänner än en gourmetmåltid för oss själva? Eller vad tycker ni?

Till att börja med vill jag ta reda på hur maten som kommunen beviljar faktiskt smakar, luktar och ser ut. När jag gjort det under en månad ska jag ta ställning till om jag ska ansluta mig till något av de matuppror som pågår runt om i landet. Har du lust att följa min matresa bland de svarta lådorna så gör du det på www.aldreomsorgsbloggen.se