Tjocka på

En del människor pratar om vilka underbara och fantastiska liv de lever. De trivs med sina jobb, med sin familj, med sina semestrar – ja de trivs med det mesta helt enkelt.

Sådana människor kan vara lite påfrestande, tycker jag. För jag tror dem inte riktigt. Jag tänker att antingen kör de huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns några svårigheter och förr eller senare kommer de att få betala ett pris för sitt lallande och det gör mig nervös. (Eller så tänker jag att de verkligen är så där überlyckliga och då blir jag avundsjuk och tycker att de är jobbiga för att de påminner mig om att mitt liv inte är perfekt.)

Sedan har vi de där personerna som är konstant missnöjda, som hela tiden går omkring och tror att allt kan bli så mycket bättre. De finns i två varianter. De som bara gnäller men som inte tänker lägga två strån i kors för att försöka förändra något och de som i större eller mindre utsträckning agerar för att livet ska bli annorlunda. Men i grunden är inte heller de nöjda.

De här människorna är inte heller så roliga att ha att göra med. Det är tröttsamt att höra på människor som andas och utstrålar missnöje, som inte har förmåga att glädjas eller uppskatta något över huvud taget. Risken är stor att man stänger av i sällskap med dem.

Nu har jag beskrivit extremfallen, de flesta av oss befinner oss någonstans i mitten på skalan, ibland drar vi lite mer åt det ena hållet, ibland lite mer åt det andra. Då och då kanske vi önskar att vi befann oss någon annanstans på skalan.

Tänk er nu istället grupper av människor, t ex arbetsgrupper, de finns nämligen i samma varianter, och de arbetsgrupper som fungerar bäst och som lyckas bäst med det de föresatt sig att göra, det är de som blandar. Man pratar om det som fungerar, det man är bra på och man pratar om det man behöver bli bättre på, och man gör det i rätt omfattning. För det finns en magisk gräns. Det säger i alla fall två skickliga verksamhetsutvecklare jag pratat med. Optimalt är nämligen att ägna två tredjedelar åt att prata om det man göra bra, och en tredjedel åt det som borde göras bättre. Så ska fördelningen se ut.

Att man på ett personalmöte ska prata om både bra och mindre bra är elementärt, men här finns alltså möjlighet att styra upp det ännu lite bättre. Så nästa gång ni ska planera ett möte av något slag, gå igenom agendan och se till att fördelningen är som den ska. Det gäller även möten som i grunden handlar om något problematiskt. Lägg ändå två tredjedelar av tiden på att prata om det som funkar. Då förstärker man det och bekräftar det och det kommer att växa och funka ännu bättre och då blir det problematiska automatiskt lite mindre så att det räcker med en tredjedel till den biten. Det kallas för att ”tjocka på”, säger verksamhetskonsulterna. Så gör det. I alla möjliga sammanhang. ”Tjocka på” bara.

Gärna en rullande bildskärm för min del

I går fick jag ett samtal från en person som undrade vad jag tycker om robotar i hemtjänsten. Det gällde någon slags robotar med någon slags stor bildskärm där anhöriga, hemtjänstpersonal och andra syns med rörlig bild och med ljud och kan kommunicera med hemtjänstbrukaren, som i sin tur syns på den andre personens skärm med ljud och bild. Om jag fattade det hela rätt så är roboten i fråga mobil, den går på hjul och kan s a s följa vårdtagaren runt i hemmet och även söka rätt på personen. Om roboten t ex är i sovrummet när någon vill ha kontakt, och brukaren i fråga är i köket, rullar roboten dit. Något i den stilen. Hemtjänstpersonalen kan sedan höra hur det står till med brukaren, påminna om saker, t ex att det är dags att ta sin medicin, meddela att det är en vikarie som kommer till kvällen, fråga om de ska handla något i affären osv. Anhöriga kan prata i största allmänhet, barnbarnen visa teckningen de gjort på dagis, sjunga en stump, visa en tandglugg eller vad som helst. Personen som har en robot hemma kan i sin tur kontakta personal och anhöriga när hon eller han vill och larma om det behövs. Som att ha en person i hemmet. Fast ändå inte.

Vad tycker jag då om en sådan robot? Jo, jag vet att jag bara för några år sedan hade tyckt usch och fy och att mänsklig kontakt i verkligheten aldrig ska få ersättas av en rullande maskin med en bildskärm och hur behandlar vi egentligen de äldre? Jag hade med andra ord tänkt utifrån att jag vet bättre än dem de gäller. Som någon slags expert.

Men ju äldre jag själv blir, desto mindre expert tror jag mig vara och min favorituppmaning i alla möjliga sammanhang är allt mer ”det är väl bara att fråga, folk vet väl bäst själva hur de vill ha det”. Det finns säkert de som tycker att en robot i hemmet är en utmärkt idé, precis som det finns de som tycker att det låter konstigt. Det är väl som med allt annat. Jag gillar Facebook, som ju är ett verktyg för kommunikation utan att ses i verkligheten, min man däremot, tycker att det verkar fullständigt meningslöst att kommunicera med sina vänner på det sättet. Själv tycker jag om min mikrovågsugn, men min mamma skulle aldrig släppa in en mikro i sitt hem, matrester värmer man i en kastrull och vem bryr sig om att det tar några minuter längre än i mikron.

Redan idag erbjuds vi mängder av tekniska lösningar för sådant som vi tidigare löste på andra sätt, eller inte löste alls för den delen, och det lär bli ännu fler sådant i framtiden. Teknik innebär möjligheter, men får självfallet konsekvenser som vi antagligen inte kan överblicka. Som med allt annat i livet. Själv skulle jag alltså säga JA till en robot i mitt hem och min man skulle säga NEJ, vilket i och för sig, just i vårt fall, kan innebära ett problem eftersom vi bor i samma hus. Utöver det ser jag mest fördelar med den här typen av kommunikationsteknik. Om någon frågar mig. // Lill

Vilken tröja ska jag ha på mig idag?

1994 trädde lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade i kraft (LSS). Tanken var då att personer med olika funktionsnedsättningar skulle få ett ökat inflytande över sina liv. Att vi skulle gå från expertstyre till att personen i fråga själv skulle vara experten i sitt liv. Man fick rätt till en bostad, till en daglig verksamhet, till personlig assistent, till en kontaktperson mm. Alla fick inte rätt till allting, det beror naturligtvis på vilken typ av funktionsnedsättning man har, men i grunden fick man alltså rätt till en massa saker. Bra så.

När jag idag träffar personal som jobbar på t ex gruppboenden märker jag dock att det här och var fortfarande finns kvar ett slags expertstyre, i det lilla vardagliga livet. Om du t ex har en utvecklingsstörning så har du visserligen rätt att bo på en gruppbostad, de stora institutionerna har vi lagt ner, men det är inte säkert att du har rätt att bestämma vilka kläder du ska ha på dig. Det beror nämligen på vad personalen på gruppbostaden tycker.

På de flesta håll tycker man att det tillhör individens rättigheter att själv bestämma vilken tröja man ska ha på sig, beroende på vad man själv tycker är snyggt och känner sig bekväm i. Men på förvånansvärt många ställen får man bara bestämma det själv om man väljer som personalen tycker att man ska välja. Rätten att välja existerar således bara om man väljer rätt. Tycker personalen att man har en avvikande eller för att inte säga dålig smak och tröjan i fråga väcker uppmärksamhet på något sätt, då blir det inget med den tröjan. Allt i all välmening, personalen vill inte att personen med, i det här fallet, utvecklingsstörningen, ska sticka ut, ska se konstig ut.
Tröjan är bara ett exempel på dagliga val där det gäller att välja rätt, vardagen är full av de där små valen, som faktiskt är våra liv och som skiljer oss från andra människor. Att själv välja sin tröja på morgonen borde vara något självklart, ett val som ska respekteras. Så tycker jag. Vad tycker du?

PS. Det finns människor som saknar förmåga att fatta beslut av det här slaget. Det är inte dem jag pratar om. Men det tror jag ni förstår.

Utmana dig själv

Om en chef säger att hon eller han vill ha feedback på sitt ledarskap, vill veta vad medarbetarna tycker helt enkelt, så tror jag att det är precis vad hon eller han vill ha, det måste man väl utgå ifrån, annars blir det väldigt konstigt tycker jag, om man ska gå runt och tänka att chefen har en dold agenda eller att chefen inte menar vad chefen säger? Tillvaron på jobbet blir onödigt komplicerad med den inställningen.

Jag frågar eftersom igår kväll, under ett yogapass, krigarposition ett eller två (jag är nybörjare och kan inte hålla isär alla positionerna), väste min granne, som också var med på passet, att hon är så trött på alla chefer som säger att de vill veta vad medarbetarna tycker om deras ledarskap, när de i själva verket inte alls är intresserade, de vill åtminstone inte höra något som är mindre bra och något som de i så fall skulle behöva göra något åt. Ok, väste jag tillbaka samtidigt som vår instruktör sa att vi skulle gå lägre i positionen, utmana oss själva (det verkar vara alla instruktörers favorituppmaning – utmana er själva), vad sa du till henne? Min granne verkade ju onekligen frustrerad och måste ha dragit igång något rejält i sitt samtal med sin chef.

Ingenting, sa grannen, jag sa ingenting, för jag vet att hon inte vill höra vad jag tycker, hon säger bara att hon vill det, för hon har varit på kurs och lärt sig att man ska säga så. Och jag är helt slut efter mitt samtal med chefen, fortsatte grannen, det är därför jag måste gå på yoga och slappna av och få lite energi och utmaning.

Här har vi alltså en chef som inte får den feedback hon vill ha, fast hon säger att hon vill ha den, och som därför inte kan göra något åt det som hennes medarbetare vill att hon ska göra något åt. Så har vi en trött granne, som blir frustrerad av att hålla inne med sina åsikter. Så dumt. Till vilken nytta? För någon funktion fyller säkert min grannes beteende, vi människor handlar alltid logiskt utifrån hur vi uppfattar en situation. Bortsett från att jag har svårt för att människor inte säger vad de tycker, i synnerhet när de blir uppmanade att göra det, undrar jag vad vinsten finns i det här, och för vem?