Hur skulle det se ut?

Hur skulle det se ut om alla gjorde så? Känner ni igen frågan, oavsett vad det nu gäller, vad det nu någon är rädd för att alla ska göra? Frågan, som är retorisk, hördes ofta när jag var barn, och det var knappast ingen fråga utan ett NEJ som svar på en riktig fråga. Det kunde gälla vad som helst. Hur skulle det se ut om alla ville ha vegetarisk mat i skolan? Hur skulle det se ut om ingen bäddade sin säng? Hur skulle det se ut om ingen visste vad pluskvamperfekt var?

Det är många år sedan någon ställde en sådan fråga till mig och jag vet inte om det beror på att jag numera är vuxen och att man inte ställer sådana frågor till vuxna, eller om det beror på att vi blivit mer individualiserade och faktiskt i många fall uppskattar och tom uppmanar till egna initiativ och ett individuellt agerande. Vi tror inte längre att bara för att någon väljer att göra på ett visst sätt så kommer alla att göra det. Och om alla ändå skulle göra det, beror det antagligen på att det är en ganska bra idé att göra just så.

För ett tag sedan hörde jag frågan igen. Det var i samband med att en chef för ett äldreboende sa att hon tycker att de äldre ska få duscha så ofta de vill.

Nu vet jag inte om det är så att äldre generellt vill duscha oftare än de gör idag, men det kunde lika gärna ha gällt något annat, andra önskemål. Och istället för att försöka tillgodose de önskemålen, fundera på hur vi ska prioritera och organisera, kommer den där frågan: Hur skulle det se ut?

Ja, hur skulle det se ut om de äldre fick mer att säga till om? Det vet vi inte, är mitt svar. Det vet vi inte förrän vi provat.

Var inte anonyma, prata med varandra

Regeringen funderar på att göra en ändring i Lex Sarah, att det i framtiden ska gå att göra anonyma anmälningar. Jag ryser och tänker säga en sak jag vet att jag sagt tidigare; jag avskyr allt som har med anonymitet att göra, allt som gör att du inte behöver ta ansvar eller stå för det du gör eller säger. Jag tycker att anonymitet förminskar människor och dessutom, i riktigt läskiga fall uppmuntrar det till ren illvilja. Det finns med all säkerhet människor som kommer att göra anonyma anmälningar av andra skäl än att de sett missförhållanden i omsorgen. De kommer att göra det för att sätta dit någon. Inte för att det finns fler illvilliga människor i äldreomsorgen eller funktionshinderverksamheten än någon annanstans, men de finns.

Det finns fler skäl till varför det inte är bra med anonyma anmälningar. Hur ska man t ex kunna ta reda på vad som verkligen hänt, när det inte finns någon som tar ansvar för anmälan, som är villig att säga något? Ska personal och ledning försöka gissa sig till vem som sitter inne med de uppgifterna. Ska det tipsas anonymt om det också?

Nu finns inte Lex Sarah till för personalens skull, det är omsorgstagarna och deras rätt till en värdig vård och omsorg vi ska ha i fokus. Men hur personalen bemöter omsorgstagarna är oftast en spegling av hur personalen bemöter varandra och just därför ska inte anonymitet och ansvarsbefrielse uppmuntras. Det som behövs är personligt ansvarstagande, raka ryggar och öppna samtal i personalgrupperna. Vi behöver samtala om hur verkligheten ser ut i äldreomsorgen, prata om vilka skyldigheter man har som personal, vilket ansvar, vad som ingår i yrkesrollen. Prata om det igen och igen, chefer och vårdpersonal, regelbundet och systematiskt. Mest akut är det i de kommuner och de stadsdelar där man inte gjort en enda anmälan under förra året. För människor begår misstag och en sådan god omsorg, utan anledning att göra en enda anmälan, det finns inte. Det tyder bara på att man faktiskt inte pratar om de här sakerna, att man är rädd för sin chef eller att man har ett enormt duktighetsbehov. Ska vi kunna göra något åt de missförhållanden som finns måste de upp på bordet. Så ni som är stolta över era 0 anmälningar. Tänk igen och sätt igång och prata med varandra.

Kan Annika Sörenstam, kan jag?

Livet är en avvägning mellan säkerhet och risktagande, kan vi vara överens om det? (Livet är naturligtvis en massa annat också, men det här är en dimension.) Och golf är som livet.
Jag spelade golf under några år. Men eftersom jag aldrig kunde förmå mig att gå på säkerhet, att slå slag som jag behärskade – blev mitt golfspelande bara frustrerande, för mig och för dem jag spelade med och jag slängde klubborna längst in i förrådet och sa ”aldrig mer”. Men så nu i påskhelgen bestämde jag mig för att spela igen efter fyra års uppehåll. Jag plockade fram mina klubbor, hittade några bollar i en skokartong och åkte till golfbanan. Redan när jag stod för att slå en hink bollar på rangen, lite träning först, kände jag att någonting var annorlunda sedan jag spelade sist. Kroppen kändes avslappnad och jag tänkte så konstigt. Jag tänkte att nu väljer jag en klubba jag vet att jag kan hantera och jag slår bara bollen så långt som jag vet att jag har förmåga till.

När jag slagit ett antal träningsslag gick jag och mina vänner ut på banan, jag med den där konstiga, stabila känslan i kroppen, och spelade våra arton hål. Hur tror ni att det gick då? Jamen, bättre än någonsin naturligtvis. Stadigt spel från min sida, lite tråkigt ska väl erkännas, men så bra.

Jag är inte förvånad. Jag har alltid anat att det är så här, att det är gnetandet och de små, små stegen som leder till framgång. Även i andra sammanhang än golf. Definitivt på jobbet. Realistiska målsättningar, sakta men säkert framåt. Fast det gäller att passa sig. Enbart säkerhetsspelande eller säkerhetsjobbande blir för trist. Då och då måste den stora klubban fram. För kan Annika Sörenstam så kan jag.

Nu bestämmer vi oss

Någon gång för ett tiotal år sedan började mina föräldrar spela golf (det gjorde jag med för den delen, men det är en annan historia). Efter att ha gått några rundor på några banor konstaterade min mor att folk som spelar golf är så trevliga mot varandra, åtminstone på golfbanan. Golfspelare är vänligt inställda människor - artiga, hjälpsamma och uppmuntrande i största allmänhet. Mor konstaterade också, och det här är viktigt, att det verkar helt enkelt som att golfmänniskor bestämt sig för att vara uppträda så här i golfsammanhang, ”när vi spelar golf så är vi trevliga mot varandra”. Och nästa tanke blev då att om man kan bestämma sig för att bemöta varandra på ett visst sätt på golfbanan, borde man kunna bestämma sig för att uppträda på samma sätt i något annat sammanhang. På en arbetsplats till exempel.

Kan man det? Kan vi bestämma oss för vissa förhållningsregler på jobbet och sedan hålla oss till dem? Det klart att vi kan, blir mitt svar. Nu skulle jag i och för sig inte vilja ha det på jobbet som jag har det på golfbanan, det kan vara irriterande trevligt där ute, men principen, principen är intressant. Att man faktiskt bestämmer sig för hur man vill ha det och så kör man. Just do it. Bryter någon mot det bestämda förhållningssättet, låtsas man helt enkelt inte om det, man bara ler lite vänligt. Så tjockar man på det vänliga klimatet genom att hela tiden prata om hur vänliga alla är och hur trevligt man har det.

Om vi är överens om att det faktiskt går, rent principiellt, då ska vi bara bestämma oss för hur vi vill ha det på jobbet. Hjälpsamhet och uppmuntran är bra, men också konstruktiv kritik, intresserade och nyfikna frågor skulle kanske kunna vara något. Samarbetsglädje med vem som helst i arbetslaget? Jo, det borde funka. Precis som på golfbanan där man glatt går en runda med vem som helst och är inställd på att det ska bli kul, vilket det då oftast blir. Nu ska jag ha en kul påskhelg. Ni också?

Erika Lörinczy - lägg namnet på minnet

Min man är med i SKTF och därför får han då och då en tidning som heter Chefen i fokus. Jag brukar bläddra lite i den när den kommer (han läser den inte själv), men har alltid tyckt att den är lite trist. Innehållet är lite trist, lay-outen är lite trist, tom papperskvaliteten känns lite … halvtrist. Men nu när jag fick senaste numret, eller min man fick det senaste numret ska jag väl säga, blev jag glad. För på förstasidan möts jag av en cool kvinna, med lila ögonskugga och röda läppar och hon ser så intressant ut att jag genast bläddrar fram till artikeln som handlar om henne. Kvinnan heter Erika Lörinczy och hon jobbar som enhetschef i äldreomsorgen i Borås.

Närhet på schemat lyder rubriken och i artikeln berättar Erika Lörinczy om sitt arbete och sin ledarskapsfilosofi, som väl får sägas bygga på tilltro till personalens kompetens och en övertygelse om att alla behöver bekräftas, både personal och de som bor på äldreboendet där hon jobbar. Hon säger bl a ”jag kan krama alla här i huset på två timmar – då har alla fått bekräftelse” och hon verkar faktiskt ägna en del tid åt att krama folk. Själv är jag ingen kramig person utan lite torrt distanserad på det sättet, men det verkar onekligen funka. Folk på bilderna i artikeln ser glada ut och jag inser att här har jag en del att lära. Ännu gladare blir jag när jag ser en bild på hur hennes kontor ser ut. Bilder, blommor och tända stearinljus i en enda röra (jag gillar röriga skrivbord).

Vad jag förstår är Erika Lörinczy en skicklig ledare, naturligtvis på fler sätt än genom kramar och delegering, och skickliga ledare i äldreomsorgen ska lyftas fram, det kan aldrig göras för mycket, vi behöver en äldreomsorgschefshype i det här landet och en sådan är vi gärna med och skapar. Erika Lörinczy, lägg namnet på minnet.