Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat.

En vän till mig är copywriter. Han skriver text som i någon mån uppmanar läsaren att göra något speciellt, ofta köpa en särskilt produkt. Min vän säger så här: ”Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat”. Nu är det inte så att han upprepar samma mening hundra gånger, men allt han skriver ingår s a s i ett större sammanhang och syftar till samma sak. Det är inte ”å ena sidan å andra sidan” eller uppmaningar till att se saker ur olika perspektiv. Det där skulle vi behöva mer av i de kommunala verksamheterna, tydliga målsättningar.

Men är det inte självklart vad vi ska uppnå i äldreomsorgen, handikappomsorgen eller skolan, kanske någon tänker. Nej, det är det inte. Jag vet. Jag har jobbat i alla tre verksamheterna och vet att i samma personalgrupp kan man tolka sitt uppdrag olika. Inte sällan gånger blandar vi ihop metod och mål, hamnar i att metoden blir själva målet. Sedan utvärderar vi metoden snarare än resultatet.

I veckan har jag samtalat med ett antal personer som jobbar på gruppbostad, boenden där det bor 5-6 personer som har en utvecklingsstörning. När de beskrev hur de uppfattar det övergripande målet med sitt arbete, själva grunden till att de är anställda, beskrev de det väldigt olika. Någon sa att målet är att de som bor på gruppbostaden ska må så bra som möjligt, någon annan sa att det handlar om att de boende ska bli så självständiga som möjligt, en tredje att de boende ska ha ett så stort inflytande som möjligt. Bortsett från att det här är saker som är svåra att mäta, får de olika uppfattningarna självfallet konsekvenser för hur man som personal beter sig och vad man har fokus på. Om jag vill att personen framför mig ska må bra uppträder jag på ett annat sätt än om jag vill att personen i fråga ska bli lite mer självständig. Och finns det då en massa olika uppfattningar i arbetslaget hamnar vi att det jag gör, motarbetas av det någon arbetskamrat gör. Utan att vi tänker på det.

Eller? Känner ni igen det här? Kommentera gärna.

Det finns gränser för hur mycket man får citera från andras texter, någonstans blir det en ren textstöld. Så jag hoppas att jag håller mig på rätt sida gränsen när jag citerar ur prologen till Christer Ackermans och Karin Vikström Brennermarks bok ”Utmärkt äldreomsorg”. Deras bok är berättelsen om hur personalen på Lillekärrs äldreboende förvandlade äldreboendet från att vara ett rätt mediokert boende till att bli ett grymt bra boende. Den resan tog fem år, men den är naturligtvis inte över för det. För ska man vara bra får man ligga i hela tiden, aldrig slå sig till ro.

Lillekärr är inte det enda äldreboendet som jobbat på att bli bättre och som lyckats, men i det här fallet har man också dokumenterat sin resa och den har blivit en bok – en bok som levererar kunskap och vägledning i form av ett tydligt arbetsmaterial och steg-för-steg-instruktioner.

Själv blir jag ofta rörd till tårar när jag läser om människor som tränat enträget och slitit hårt för att uppnå något de bestämt sig för, och det är inte utan att jag blir det när jag läser om Lillekärrs äldreboende. Jag anar vilket slit det inneburit och hur lätt det hade varit att strunta i allt och göra som man alltid gjort. I prologen som du ska få läsa, målar författarna upp två bilder av äldreboendet, de beskriver två olika känslor som i alla fall jag kan känna igen. Det är fem år mellan beskrivningarna och det har onekligen hänt en del däremellan. Personalen har gått från uppgivenhet till glädje och om det ligger minsta sanning i systemteori och teorier om gruppdynamik så gäller det även dem som bor på Lillekärr.

Ur "Utmärkt äldreomsorg": Hösten 2001
I slutet av en kal korridor sitter några boende framför teven. I personalrummet pågår en lågmäld diskussion om allt som personalen skulle vilja göra – men brist på organisation, brist på insyn i ekonomin och andra förutsättningar gör det svårt att komma till skott. Hela tiden handlar det om att ”hålla näsan ovanför vatten ytan”. Sjukfrånvaron är hög och alla vikarier som behöver kallas in hela tiden gör det svårt att skapa samhörighet och engagemang. Dörren till ledningen är stängd och samarbete över avdelningsgränserna existerar i stort sett inte.

Hösten 2006
Några boende sitter i samlingsrummet och planterar om blommor tillsammans med aktivitetsombudet. Vackra tavlor hänger på de färgglada väggarna. På bordet står en stor blombukett och en jordgubbstårta. Några äldre damer låter sig väl smaka medan en i personalen läser högt ur morgontidningen. Till lunch kommer trubaduren – det är alltid lika trevligt.
Något senare samlas medarbetarna i personalrummet. Doften av nybryggt kaffe och tårta skapar förväntan. Småpratande slår de sig ner. Carina, äldreboendechefen på Lillekärrs äldreboende, berättar att de just blivit valda till Sveriges bästa arbetsplats.

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

Mer dansk än svensk?

Gruppbostaden var nybyggd. Fem tvårumslägenheter med kök och stora badrum, som bands ihop av gemensamma utrymmen, personalrum och kontor. Specialdesignad armatur och specialdesignade golv. Ingen av de fem personer som skulle bo här, som skulle flytta hit från olika vårdinstitutioner i Göteborgstrakten, hade ännu flyttat in – först skulle vi i personalstyrkan utbildas och åka till Danmark på studiebesök.

Vi var väl en femton personer som satte oss på färjan till Danmark, stolta över att få vara med och starta det här boendet, och stolta över själva boendet. Det hade satsats pengar på både byggnad och personal.

Den gruppbostad vi skulle besöka i Danmark var också nybyggd, fast där hade hyresgästerna redan flyttat in. Där bodde sju personer med omfattande funktionsnedsättningar, alla hade en utvecklingsstörning och var dessutom döv-blinda sedan födseln. Precis som de personer som var på väg att flytta in på gruppbostaden i Göteborg.

När vi åkt färja och buss och kommit till fram dit vi skulle, togs vi emot av personalen på den danska gruppbostaden. Vi fick kaffe, öl, wienerbröd och cigaretter i det stora vardagsrummet och våra danska kollegor började berätta om sin verksamhet och efter en stund reste vi oss och började gå runt i huset medan danskarna fortsatte att berätta.

Den danska gruppbostaden var snygg, dansk design rätt igenom, enkla rena linjer, vitt och grått. Vi svenskar blev dock mer och mer konfunderade. Var fanns lägenheterna? Köken? De stora badrummen? Var fanns alla uteplatser, en till varje lägenhet?

Nej, något sådant fanns naturligtvis inte. De som bodde på den danska gruppbostaden hade inga egna lägenheter eller privata soffgrupper. De sju personer som bodde här hade varsitt rum, ett litet sådant. Resten av det stora huset var gemensamt. Det fanns två badrum i hela huset som de delade på, personalen med.

Till slut var det någon av oss som frågade. Hur man kan bygga en ny gruppbostad som ser ut så här? Har man inga rättigheter i Danmark? Har man inte rätt till si eller så stora lägenheter, rätt till ett eget privatliv? Vi förde fram synpunkter om integritet, normalisering och självbestämmande.

Jag minns att han log, den danske föreståndaren, våra frågor kom säkert inte oväntat. Så sa han så här:

”Vi tänker olika i Danmark och Sverige. Privatliv och egna lägenheter är viktigt för er, det är en rättighetsfråga. Men här bor sju personer som sedan de föddes varken kan höra eller se, och som dessutom har en grav utvecklingsstörning. Vi tycker inte att vi ska förneka dem mänsklig kontakt. Vi tycker att de här personerna, om några, behöver små, egna utrymmen, som man på sikt kanske kan lära sig att orientera sig i, som kan kännas trygga. Men sedan behöver man kontakt med andra, man behöver rent fysiskt stöta ihop med andra, känna att det finns andra människor runt omkring, att man inte lever i ett tomrum. Vi tror att människor mår bra av att få vänta på att badrummet ska bli ledigt, kanske lära sig att förstå att det är någon annan som är där och duschar just nu, det blir min tur sedan. Det är en del av att vara människa. Vi lägger inte mindre pengar på vår gruppbostad än ni lägger på er. Men istället för en massa tvårummare har vi lagt pengarna på en bastu, på en uppvärmd inomhus pool och på att ha en egen häst. Vi tror att de som bor här har glädje av det. Mer än de har glädje av ett varsitt köksbord.”

Han sa inte exakt så här, för så gott är inte mitt minne och det här är ändå tjugo år sedan. Men jag kan svära på att jag återger hans ord nästan ordagrant. För jag har tänkt på det ha sa så många gånger, funderat på oss svenskar och vår besatthet av självständighet och rättigheter. Jag vet inte om det finns något rätt eller fel här, antagligen inte. Men jag vet att jag i det här fallet är mer dansk än svensk.

Bemöta blir möta

Vad tror ni om att fundera lite på passiva och reflexiva verb? Inte direkt mitt specialområde men som tur är finns det människor som är bra mycket klokare på det området än jag. Om vi tar verbet ”bemöta” så är det enligt mina källor ett passivt verb och det beskriver något som händer mellan ett aktivt subjekt och ett passivt objekt, dvs en person BEMÖTER en annan person. Det handlar alltså inte om att två människor möts utan krasst om att någon bemöter och någon blir bemött. Och ändå är bemötande ett ord vi använder dagligen när vi pratar om vård och omsorg, jag skrev bl a om begreppet i förra veckans nyhetsbrev. Vi använder det trots att vi egentligen är ute efter att beskriva ett möte som sker mellan två människor, t ex mellan en undersköterska i äldreomsorgen och en person som bor på ett äldreboende eller som får hjälp av hemtjänsten. Eller för den delen ett möte mellan en habiliteringsassistent på en gruppbostad och någon som bor på gruppbostaden.

Är det inte dags att byta ut det där ordet? Att istället prata om hur vi gör för att MÖTA människor, så att professionella och brukare tillsammans kan skapa en god omvårdnad eller ett gott stöd av något slag. Istället för att befästa den ena personen som ett aktivt subjekt och den andra som ett passivt objekt. Böcker och utbildningar i ämnet hur man som personal bemöter, handlar då istället om hur man möts.

Ord är viktiga för de påverkar våra tankar, vår syn på vad det är vi gör och ska göra, så vad tror ni? Kan vi stryka ordet bemötande ur vår vokabulär? Det kan väl vara en bra början i alla fall?

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

Ompysslad eller inte

När jag är sjuk och sängliggandes vill jag bli ompysslad. Jag vill ha någon som kollar till mig då och då, frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha något att dricka eller en Treo, om det är tillräckligt varmt eller kallt i rummet, om jag vill ha en tidning eller rena kläder. Lite service och omtanke helt enkelt. Dessutom lite försiktiga kommentarer som egentligen bara är till för att visa att människor i min närhet bryr sig. ”Du kanske ska ta en dusch”, ”Vill du att jag ska byta lakan i sängen?”. Inte för att jag kommer att göra som personen säger eller ens nappar på något av erbjudandena, men jag känner mig omhändertagen och det är själva poängen.

Den här veckan har min man legat nerbäddad i någon slags magsjuka, något dygn var han fullständigt utslagen, riktigt dålig var han. Då fick jag bita mig i tungan. Gång på gång. För min man vill inte alls bli bemött som jag. När han är sjuk vill han vara i fred. Han vill inte att någon ska försöka prata med honom, han vill inte ha vatten eller en tidning. Vill han det så fixar det själv. Låt mig vara, signalerar han.

Vi har levt ihop i hundra år. Nej, det har vi inte, men vi har levt ihop i över tjugo, och jag vet hur han fungerar. Men ändå – det sitter så hårt det här med att visa att jag bryr mig, att plocka fram mina omhändertagande sidor, att springa och kolla, vilja fixa – det är knappt att jag kan hejda mig. Det handlar nog främst om att jag vill att han ska veta att jag bryr mig. Det vill säga – det är mina egna behov jag försöker tillfredsställa. Inte min mans.

Jag har jobbat med stöd och omsorg i större delen av mitt liv och jag förstår att jag liksom många andra som jobbar med stöd och omsorg faktiskt tillfredsställer en del egna behov genom att välja den typen av yrke. Det är en sak. Men jag kan också se att jag behandlat många som jag behandlar min man när han är sjuk. Jag har struntat i vad den andre har haft för behov, jag har inte tagit dem till mig utan varit fullt upptagen med att ta hand om mina egna. Det är många människor jag har fixat och trixat med, föreslagit det ena eller det andra, haft behov av att visa att jag bryr mig. Fast de möjligen inte har varit intresserade. Nästa gång jag befinner mig i en sådan situation ska jag ha min influensasjuke man i åtanke.

Synpunter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.