Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat.

En vän till mig är copywriter. Han skriver text som i någon mån uppmanar läsaren att göra något speciellt, ofta köpa en särskilt produkt. Min vän säger så här: ”Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat”. Nu är det inte så att han upprepar samma mening hundra gånger, men allt han skriver ingår s a s i ett större sammanhang och syftar till samma sak. Det är inte ”å ena sidan å andra sidan” eller uppmaningar till att se saker ur olika perspektiv. Det där skulle vi behöva mer av i de kommunala verksamheterna, tydliga målsättningar.

Men är det inte självklart vad vi ska uppnå i äldreomsorgen, handikappomsorgen eller skolan, kanske någon tänker. Nej, det är det inte. Jag vet. Jag har jobbat i alla tre verksamheterna och vet att i samma personalgrupp kan man tolka sitt uppdrag olika. Inte sällan gånger blandar vi ihop metod och mål, hamnar i att metoden blir själva målet. Sedan utvärderar vi metoden snarare än resultatet.

I veckan har jag samtalat med ett antal personer som jobbar på gruppbostad, boenden där det bor 5-6 personer som har en utvecklingsstörning. När de beskrev hur de uppfattar det övergripande målet med sitt arbete, själva grunden till att de är anställda, beskrev de det väldigt olika. Någon sa att målet är att de som bor på gruppbostaden ska må så bra som möjligt, någon annan sa att det handlar om att de boende ska bli så självständiga som möjligt, en tredje att de boende ska ha ett så stort inflytande som möjligt. Bortsett från att det här är saker som är svåra att mäta, får de olika uppfattningarna självfallet konsekvenser för hur man som personal beter sig och vad man har fokus på. Om jag vill att personen framför mig ska må bra uppträder jag på ett annat sätt än om jag vill att personen i fråga ska bli lite mer självständig. Och finns det då en massa olika uppfattningar i arbetslaget hamnar vi att det jag gör, motarbetas av det någon arbetskamrat gör. Utan att vi tänker på det.

Eller? Känner ni igen det här? Kommentera gärna.