Bemöta blir möta

Vad tror ni om att fundera lite på passiva och reflexiva verb? Inte direkt mitt specialområde men som tur är finns det människor som är bra mycket klokare på det området än jag. Om vi tar verbet ”bemöta” så är det enligt mina källor ett passivt verb och det beskriver något som händer mellan ett aktivt subjekt och ett passivt objekt, dvs en person BEMÖTER en annan person. Det handlar alltså inte om att två människor möts utan krasst om att någon bemöter och någon blir bemött. Och ändå är bemötande ett ord vi använder dagligen när vi pratar om vård och omsorg, jag skrev bl a om begreppet i förra veckans nyhetsbrev. Vi använder det trots att vi egentligen är ute efter att beskriva ett möte som sker mellan två människor, t ex mellan en undersköterska i äldreomsorgen och en person som bor på ett äldreboende eller som får hjälp av hemtjänsten. Eller för den delen ett möte mellan en habiliteringsassistent på en gruppbostad och någon som bor på gruppbostaden.

Är det inte dags att byta ut det där ordet? Att istället prata om hur vi gör för att MÖTA människor, så att professionella och brukare tillsammans kan skapa en god omvårdnad eller ett gott stöd av något slag. Istället för att befästa den ena personen som ett aktivt subjekt och den andra som ett passivt objekt. Böcker och utbildningar i ämnet hur man som personal bemöter, handlar då istället om hur man möts.

Ord är viktiga för de påverkar våra tankar, vår syn på vad det är vi gör och ska göra, så vad tror ni? Kan vi stryka ordet bemötande ur vår vokabulär? Det kan väl vara en bra början i alla fall?

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.