Skyll på syo-konsulenten

När jag gick i nian i slutet på 70-talet fick jag och mina klasskamrater varsitt samtal med syo-konsulenten, de som idag kallas för syv och är utrotningshotade, åtmistone på högstadiet, eftersom niorna får så mycket information genom nätet, mässor osv. Var du då tjej, jag menar i slutet på 70-talet, och inte var så säker på vad du ville jobba med eller vilket gymnasieprogram du ville gå, så rekommenderade syo-konsultenten i princip alltid vårdlinjen. Ett program som det inte var särskilt svårt att komma in på, inte särskilt svårt att ta sig igenom (2-årig) och dessutom ganska lätt att få jobb efteråt. Det var alltså många tjejer som valde att gå den linjen. Inte för att man brann för vård och omsorg utan för att, ja - man kom inte på något bättre. (Sedan fanns det självfallet tjejer, nu som då, som visste att de verkligen ville arbeta med vård och omsorg, och därför valde vårdlinjen.)

Jag brukar tänka på de där syo-konsulenterna när jag hör och läser om att få ungdomar idag vill jobba i äldreomsorgen. Jag tror nämligen inte att det är färre idag som vill göra det än det var när jag var ung. Skillnaden är att varken syo-konsulenter eller unga tjejer idag tycker att det är naturligt att välja ett vård- och omsorgsyrke bara för att man inte riktigt vet vilket gymnasieprogram man vill gå eller vad man vill jobba med i framtiden. Och varför skulle de tycka det? Deras föräldrar, dvs min generation, har fostrat tjejerna till att inte rätt av acceptera den traditionella kvinnorollen, dvs vård och omsorg.

Premier till hemtjänstpersonalen

I Västerås inför man nu premier till de hemtjänstlag som jobbar mest effektivt. I det här sammanhanget är effektivitet detsamma som mycket tid hos brukarna. Ju större del av arbetstiden som ett arbetslag tillbringar hos dem de finns till för, desto bättre med andra ord. Det är möjligt att man har liknande system på andra håll i landet, men i så fall har jag missat det. Däremot har jag väntat på att det ska införas, för egentligen är det inget annat än en logisk utveckling av mycket annat som vi faktiskt ägnar oss åt. Individuell lönesättning t ex, bygger på samma principer. Den som bäst lyckas med att göra som ledningen säger, den ska högst lönepåslag. Den som inte gör sin chef glad, dvs inte jobbar i den riktning som chefen säger, får ett mindre lönepåslag.

Jag pratar med rätt mycket folk runt om i landet och principiellt är tanken om individuella lönepåslag rätt så accepterad, det är i alla fall min uppfattning. Däremot finns naturligtvis synpunkter och en viss oro för hur principen ser ut i verkligheten. Många tycker sig ana att chefen har svårt att hålla huvudet kallt och premierar dem som hon eller han gillar rent personligt. Andra förstår inte hur chefen ska kunna göra en bedömning av individuella arbetsinsatser när chefen inte finns på plats. Vad det handlar om är alltså bristen på tydliga lönekriterier, för där tycker jag faktiskt att det brister många gånger. Vi pratar om flexibilitet, samarbetsförmåga, ansvarstagande osv. Saker som egentligen är självklara och som inte har med resultat att göra.

Så oavsett vad jag tycker om premier i hemtjänsten, tycker jag att det är bra med en ledning som säger vad den vill, nämligen att personalen ska tillbringa mycket tid hemma hos brukarna. Om sedan premier är ett bra incitament i det här sammanhanget återstår att se. Hjälp mig gärna att hålla mig uppdaterad på hur det går i Västerås!

Duktiga flickor

Alla vi duktiga flickor, dvs vi som en gång i tiden var duktiga flickor och idag är duktiga kvinnor, har i vuxen ålder fått lära oss att säga NEJ. Att inte ta på oss saker, att delegera, att låta andra göra jobbet. Det har nu resulterat i att man i arbetslivet kan sitta en grupp kvinnor, som det ju ofta är i kommunala verksamheter, och ingen är villig att ta på sig någonting. Ingenting blir gjort. Det här har jag varit med om ett par gånger den senaste tiden och det känns, ja det känns inte särskilt vettigt. Jag vet inte om ni känner igen det. Gör ni det?

När livet bara blir

Det är bra att äta grönsaker och motionera och det är dåligt att röka och sitta för mycket i tv-soffan, det vet vi och på det sättet påverkar vi vår hälsa. Men inte fullt ut, det finns mycket vi inte styr över själva, som helt enkelt bara blir, och det har jag tänkt mycket på nu i veckan när jag för första gången besökte två äldreboenden som anhörig och vän och inte som anställd.

Ena dagen hälsade jag på min släkting, som inte är särskilt gammal och med en kropp som är i fin form. Däremot är han dement, och han kände inte igen mig. Dagen efter besökte jag min kompis mamma. Hon är hur pigg som helst. Mentalt vill säga, hennes kropp är däremot multisjuk och hon klarar därför inte längre att bo i sin lägenhet där hon bott de senaste sextio åren.

Vi lever våra liv på olika sätt, men jag har inte tidigare tänkt så mycket på att vi faktiskt åldras på lika många olika sätt, och även om vi äter morötter och springer maraton så vet man aldrig. Det går inte att i alla lägen sätta upp mål och bestämma sig för något och tänka framtiden i positiva bilder och sikta mot stjärnorna och allt vad vi lärt oss att vi ska göra för att få det liv vi vill. För vissa saker bara blir.

Nytt år, nya rubriker

Hej allesammans och god fortsättning på det nya året. (Vi kan väl låta det vara nytt ett tag till. Det känns så hoppfullt, så fullt av möjligheter och så NYTT helt enkelt. Jag gillar den känslan.) Vad tror vi om 2009 då? Själv tror jag att den offentliga debatten om äldreomsorgen kommer att fortsätta, även om jag hoppas att den blir lite mer nyanserad än den var förra året, då det mesta som skrevs handlade om elände. Vi kommer att få läsa mer om läkemedel (att de gamla får för mycket medicin), om mat (att den är viktig, i synnerhet för äldre människor) och om äldreomsorgspersonalens kompetens (att det behövs mer utbildning). Men mer och mer kommer vi att få läsa om och höra om att äldreomsorgen måste individualiseras, att alla inte vill ha det på samma sätt när man blir äldre och att politiker och personal måste anpassa omsorgen efter individuella önskemål. Alla vill inte äta samtidigt, dricka kaffe samtidigt eller gå och lägga sig samtidigt. Av det följer att en diskussion om personalens arbetstider. Att de ska anpassas efter de gamlas behov och inte tvärt om, att de gamla ska anpassa sina behov efter personalens arbetstider, som exempel. Det tror jag om 2009. Bland annat. Vad tror du?