Semesterfunderingar

Sommar och semester och tid att träffa vänner och släktingar. Det fikas, grillas och möjligen groggas. Och eftersom vännerna och släktingarna ofta har besök av andra man inte känner när man själv hälsar på, får man en chans att lära känna lite nya människor. Så har det i alla fall varit för min del i sommar. Härom kvällen satt jag på altanen hemma hos just en släkting och gjorde just det där – fikade, grillade och groggade. Flera av de andra började prata om att semestern snart är slut och att det är lite ångestladdat sådär att tänka på att man snart ska börja jobba igen. Visst, det är sällan kul att börja jobba efter en härlig semester, oftast önskar man sig en lite längre ledighet, men i det här sällskapet visade det sig att det fanns flera som faktiskt vantrivs på sina jobb.

Vi pratade lite om varför och ett par av dem började prata om sina chefer, om sina hemska chefer som aldrig ger dem positiv feedback, eller snarare aldrig berömmer dem eller ens säger att de gör ett bra jobb. När de pratat en stund om det och beskrivit den ena chefen som hemskare än den andra, kunde jag inte låta bli att fråga hur de kan vara säkra på att deras chefer verkligen tycker att de gör ett så fantastiskt jobb. Det klart att det finns chefer som är dåliga på att berömma sina medarbetare, det håller jag med om, men det finns faktiskt också chefer som är dåliga på att säga till sina medarbetare att de inte riktigt håller måttet, att det finns en del som behöver utvecklas.

När jag ställt min fråga blev det först alldeles tyst. Förvåning och sedan en lite lätt aggressiv atmosfär. Därefter sa dock samtliga, mer eller mindre unisont, att det klart att de gör ett bra jobb, att det klart att chefen tycker det. Problemet är att chefen inte säger det.
Men vänta lite. Varför är det så himla säkert, att just jag gör ett bra jobb? Varför är det så givet? På en arbetsplats brukar det finnas ett gäng ess, sådana som vet vad de ska göra, hur det ska göras och varför de ska göra det . Sedan finns det en grupp som s a s gör det de ska på ett bra sätt. Men sedan finns det också, alltid skulle jag vilja säga på en större arbetsplats, några som inte är särskilt skickliga på det de är anställda för att göra. Det är väl inget konstigt med det. Det underliga är väl snarare att ingen tror sig tillhöra den gruppen.

Vad kommer det där ifrån, att vi alla tror att vi är så duktiga och presterar så bra på jobbet. Beror det på bristande feedback från chefer och arbetskamrater? Beror det på att vi har fått för oss att det är så farligt att prata om brister eller hemska tanke, säga att någon är dålig på något, då pratar vi hellre om personliga utvecklingsområden? Eller beror det på att vi faktiskt inte har helt klart för oss vad vi ska göra på jobbet och varför? Vad tror ni?

Säg mig hur du ska plocka bär och jag ska säga vem du är

Tillbringade gårdagskvällen i hallonbuskar och blåbärssnår. Det fanns gott om bär, båda sorterna, jag och mina vänner fyllde alla medhavda burkar och hinkar på ett par timmar. Själv är jag sådan att jag då och då behöver en paus så det tog jag mig vid ett par tillfällen. Satte mig på en mossig stubbe eller sten och studerade himlen, skogen och mina vänner lite förstrött. Sedan upptäckte jag att de plockade bären på olika sätt, eller snarare använde sig av lite olika taktik, och då tittade jag inte förstrött på dem längre. Då studerade jag dem noggrant.

Någon satte sig ner på ett ställe och blev liksom kvar där. Dissekerade varenda buske, plockade metodiskt varje bär. Någon annan gick rastlöst mellan buskarna, försökte hitta de buskar där bären lös som mest, hitta det Där stället. De första två plockade med högerhanden, den tredje med båda händerna. Någon stoppade fler bär i munnen i än i burkarna. Och så vidare.

För det är med bärplockning som med allt annat i livet. Vi gör olika och hur vi gör säger en del om oss. Så tror jag i alla fall. Jag kan svära på att de plockar bär på samma sätt som de sköter sina jobb. Någon betar systematiskt av det som ligger närmast, någon annan scannar för att se var det kan löna sig mest att gå till verket. Jag själv pausar, men det gör inte alla. Vad som sedan resulterar i mest bär, i burk eller mage, det vet jag dock inte, så noggrann var jag inte i mina bärplockarstudier. Mina egna burkar skulle ju också fyllas.

Promenera mera

Sannolikheten är stor att det är torsdag när du läser det här och sannolikheten är stor att jag är i Båstad, jag hoppas åtminstone att det är där jag är. För det är planen, att gå från Kungsbacka till Båstad och på torsdag borde jag ha kommit fram.(Det här skrivs lördagen innan, jag håller som bäst på och packar, i morgon ska jag ge mig iväg.)

Det är jag och en kompis som ska promenera, vi kallar det inte för en vandring även om det är populärt att kalla långpromenader det nu för tiden, vi säger helt enkelt att vi ska ut och promenera och prata lite grand. För det är precis vad vi gör när vi promenerar. Tankar och samtal flyter så bra när man promenerar, tycker jag. Det är som att benens rörelse får igång hjärnans aktivitet, man är igång, det flyter på, omgivningen förändras automatiskt hela tiden och det ger nya perspektiv, nya idéer. Låter det högtravande? Då får det göra det. För jag är såld på promenader.

Amelia Adamo tycker likadant. Hon kör med promenadmöten. Tar med sig den hon ska prata med på en rask promenad. Inte bara får adrenalinet igång tankar och samtal, du och den du har möte med slipper dessutom att bli avbrutna och störda av telefoner och annat. Och sist men inte minst – du bakar in ett motionspass på arbetstid. Så varför inte pröva med en promenad nästa gång det är dags för utvecklingssamtal? Vem är först ut?

Stör inte, jag platåar

Femtioen körlektioner, hundratals mil med någon av mina föräldrar bredvid i passagerarsätet, en liten krock och tre uppkörningar. Det var vad som krävdes för att jag skulle få mitt körkort för tjugofem år sedan. Jag kan inte minnas att jag då tyckte jag var särskilt dålig på att köra bil (tvärtom antagligen om jag känner mig själv rätt), men jag minns bilskolelärarens tjat om INLÄRNINGSPLATÅER. Med jämna mellanrum brukade han ta fram ett papper och rita någon slags kurva. Hur kurvan gick sakta uppåt, och sedan ned en liten sväng, upp igen för att sedan plana ut. Det där raka strecket, det utplanande strecket, det kallade han för en platå, även om jag nog inte begrep varför han ritade den där kurvan gång på gång.

I sommar är det jag som sitter i passagerarsätet när dottern övningskör, det är jag som pratar om inlärningsplatåer och ritar i luften hur kurvan ser ut. Dottern har tittat skeptiskt på mig, kanske har jag själv låtit lite skeptisk, men jag tror hon har förstått. Inte bara hon för den delen. Även jag har förstått (det tog lite tid). Dottern har nämligen kört och kört, varvat med bilskolan och mig, och det har väl gått sådär, jämnt och fint på samma sådärnivå, en platå med andra ord. Men så tog hon en paus i övningskörandet och åkte på semester och när hon kom tillbaka och vi gav oss ut på vägarna igen, ja då gick det alldeles strålande, hon körde fantastiskt bra. Hon hade passerat platån och kurvan gick uppåt igen.

Det här borde betyda att en paus är bra för inlärningen och det kan ju knappast bara gälla bilkörning. Det borde då i sin tur innebära att när du kommer tillbaka från semestern, då faller det på plats. Det där du försökte lära dig innan semestern men som du inte riktigt rodde i land.

Så om du inte gått på semester ännu, fundera på vad det är du försöker lära dig just nu, vad du tränar på, och se om det inte funkar bättre när du kommer tillbaka från ledigheten. Och du som varit på semester, känns det inte som att du kan idag något som du inte riktigt kunde innan du gick på semester? Att något fallit på plats? I så fall stämmer teorin och det vore trevligt tycker jag, och då ska jag bara tänka ut vad det är jag vill platåa mig igenom under min semester.

Blir vi mer lika varandra ju äldre vi blir?

Det är sommar och det är varmt och jag läser i flera lokaltidningar att många äldre plågas av värmen, att akutmottagningarna är sprängfulla med äldre som inte klarar värmen, som blir uttorkade och utmattade. Jag tänker att så blir det nog när man blir gammal. För det blir det väl? Att jag får svårt att klara värmen? Men när händer det? När jag är 70? 80? Eller måste det bli så? Handlar det snarare om att många äldre dricker för lite? Kan det vara så att min generation kommer att vara bättre på det, att dricka när det är varmt? För att vi har fått lära oss att man ska dricka mycket när det är varmt, för att vi är vana vid att ta med oss vattenflaskan till gymmet, dricka vatten när vi är på konferens, dricka ett glas vatten när vi går upp på morgonen. Eller spelar det ingen roll, för någonting händer i kroppen när man blir äldre, något som inte kan kompenseras med mineralvatten med granatäpplesmak, eller vilken smak vi nu väljer i den uppsjö av flaskvatten som finns.

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag har jobbat i äldreomsorgen, jag har undervisat personal i äldreomsorgen, men jag vet inte vad som har med åldrandet att göra och vad som har med individuella skillnader att göra, eller sådant som man själv kan ta ansvar för själv. Det enda jag vet är att när jag tänker på äldre människor som bor på äldreboenden så tänker jag på dem som grupp. Äldre människor är si eller så, de gillar si eller så, de gillar inte si eller så. Som om alla vore lika. Som om alla vill gå upp vid samma tid på morgonen, äta samma sak till frukost eller tycker att samma blommiga klänning är fin.

När jag ser mig omkring bland dem som är jämngamla med mig och ungefär så, vi är många som föddes i mitten på sextiotalet, kan jag i och för sig se att det finns en del som förenar. Om inte annat ett antal grundläggande värderingar och möjligen ett slags förhållningssätt till livet. Men det är väl ändå mer som skiljer oss åt? Smak, preferenser, drömmar och vad vi vill göra med våra liv ser rätt så olika ut. Kommer det att förändras när vi blir äldre?

Återigen, jag vet inte. Jag är möjligen med på att sommarhettan kan bli svårare att hantera ju äldre man blir, men utöver det. Blir vi människor verkligen mer lika varandra i takt med att vi blir äldre. Borde det inte bli tvärt om?