Visst är det konstigt att vård- och omsorgspersonal måste gå på kurs för att lära sig om bemötande? LÄRA SIG hur de ska bemöta omsorgstagarna? Borde de inte kunna det? Är det inte därför man väljer ett vårdyrke? Borde inte bemötande vara just det som de är bra på, bättre än oss andra? Ska det vara så svårt att BEMÖTA gamla människor på ett respektfullt sätt?

Det är inte jag som undrar, som ställer de här frågorna, utan en sjuksköterska som skriver en avhandling om just bemötande. Bemötande av äldre personer. Jag pratade med honom för ett år sedan, möjligen är han redan klar med sin avhandling, men jag minns att jag höll med honom, även om jag själv aldrig tänkt i de banorna utan glatt läst böcker och gått på föreläsningar i ämnet. Bemötandeämnet. Tänkte att de skulle göra mig bättre på att bemöta människor på ett sätt som människor vill bli bemötta.

Det kanske de gjorde, jag vet inte, det är svårt att se vad som bidragit till vad. När jag tänker efter är det nog snarare mitt eget åldrande, insikten om min egen skröplighet och dödlighet, som gjort mig till en bättre bemötare, om det nu finns ett sådant ord. Stämmer det på fler än mig själv, på alla som jobbar med stöd och omsorg, så skulle det betyda att vi blir bättre med åren, och att vi går i pension när vi är som bäst. Fast det stämmer ju inte heller. De finns ju de som blir värre på åren, som blir sämre och sämre på att bemöta människor med nyfikenhet och respekt.

För så långt har jag ändå kommit, att jag insett att ett bra bemötande handlar om nyfikenhet och respekt. Kan man lära sig sådant på kurs? Eller av en bok? Vad tror ni? Hur blir vi bra bemötare?

Populär eller inte

I det här nyhetsbrevet kan ni läsa om Sveriges sämsta chef. Det är naturligtvis inte sant, att just den här personen är Sveriges sämsta chef, det kan journalisten som skrivit artikeln inte veta, men antagligen är det en rubrik som lockar till läsning. Själv var jag tveksam till att ha med artikeln i nyhetsbrevet, det känns lite grand som att snacka skit, som att gotta sig i någon annans elände, vilket jag inte har någon lust att uppmuntra till eller ägna mig åt. Däremot tänker jag att det finns något att lära här. Artikeln lyfter fram vissa förhållningssätt eller egenskaper som generellt sett fungerar mindre bra för en chef, och det skadar inte att fundera på om jag själv gör på samma sätt som just den här chefen. Dessutom uppmanar artikeln till att reflektera kring offentliga chefsuppdrag över huvud taget. Dem borde vi nämligen prata mer om, tycker jag. På vems uppdrag utför jag mitt arbete? Vem eller vilka är det egentligen som ska vara nöjda med resultatet av arbetet? Självfallet ska så många som möjligt av dem som är inblandade vara nöjda, men om vi drar det till sin spets, var hamnar vi då?

De flesta kommunala organisationer genomför då och då någon slags medarbetarenkät där alla anställda får chansen att säga vad de tycker om bl a sin chef. De här enkäterna brukar vara anonyma så det är fritt fram för folk att framföra så väl uppskattning som missnöje. Det görs också och ur resultaten brukar det framträda en eller annan chef som är populär bland sina medarbetare och en och annan som inte är det, utan snarare det motsatta – illa omtyckt. De allra flesta hamnar någonstans i mitten. Och jaha, innebär det då att den populära chefens verksamhet har en bättre kvalitet än den impopuläre chefens? Eller att brukarna är nöjdare? Eller att överordnade chefer och politiker är nöjdare? Att skattebetalarnas pengar används mer effektivt? Nej, det är inte säkert. Populär kan du bli av många skäl, impopulär också. Den chef som t ex fått i uppdrag att förändra något i organisationen blir många gånger impopulär.

Just den här chefen i artikeln verkar vara mitt i något sådant. Nytt uppdrag, nya visioner, ny organisation. Då är det inte lätt att vara populär.

Hur mjukstarta?

Så här års går det knappt att läsa en veckotidning eller en kvällstidning utan att få goda råd om hur man mjukstartar på jobbet efter semestern. I stora drag handlar det om att man ska ta det lugn. Se till att ta långa luncher med folk man gillar, samtala med sina arbetskamrater om ledigheten som varit, bli peppad helt enkelt. ”Behålla semesterkänslan” är ett uttryck som används frekvent. Jag säger inget om det. Det är väl fint om man kan göra så. Frågan är bara för hur många det är möjligt.

I Göteborgs-Posten läste jag häromdagen att den typiska kvinnan i Göteborg jobbar som undersköterska. Över 25 000 tusen kvinnor i Göteborg arbetar som undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter med mera. Det är ganska många det och jag tänker att med undantag för Stockholm är det väl rimligt att tro att det relativt sett ser ungefär likadant ut i hela landet.

Nu är det ganska många år sedan jag jobbade direkt med någon typ av omsorgsarbete, men som jag minns det, fanns det inga som helst möjligheter att mjukstarta när man kom tillbaka till jobbet efter semestern. Tvärt om. Hade jag haft semester tidigt på sommaren så kom jag tillbaka till en verksamhet full med vikarier. Inget ont om vikarier, men många gånger bidrar ändå vikarier till en ökad arbetsbörda för den ordinarie personalen, helt enkelt för att man som vikarie inte har den kunskap eller erfarenhet som krävs för att fullt ersätta någon som varit med ett tag. Så var det i alla fall när jag själv var anställd som vikarie, ännu längre tillbaka i tiden. Hade jag haft semester senare kom jag istället tillbaka till en verksamhet där det s a s fanns en del att hämta hem, sådant som inte riktigt hade blivit gjort, som släpade efter. Så det vanliga arbetet. Brukarna blir ju sällan färre eller har andra behov bara för att personalen har haft semester.

Nu efterlyser jag tips för hur man mjukstartar när man jobbar i äldreomsorgen eller i verksamheter för personer med funktionsnedsättningar. Ös på bara. Skicka dina tips till lill@minsektor.se.

Hur som haver. Hoppas ni haft en skön ledighet och att det känns bra att vara tillbaka på jobbet igen, oavsett om du precis har kommit tillbaka eller om du har jobbat några veckor. Vi drar igång vårt vanliga nyhetsbrev igen, överger den lättare sommarvarianten, och vi mjukstartar inte. Läs, begrunda och se om det är något du kan använda dig av på den arbetsplats där du jobbar.

För första eller sista gången

Jag har en liten, liten mintgrön iPod. Den köpte jag för att fylla med musik att lyssna på när jag är ute och springer. Som om rockmusiken skulle kunna pressa mig till stordåd, ungefär som Rocky Balboa pushades av bakgrundsmusik i alla de evinnerliga Rockyfilmerna. Nu är jag ju ingen Balboa, varken högerknä eller för all del ork räcker till det, så istället fyller jag den lilla mintgröna med radioprogram, som jag lyssnar på när jag är ute och promenerar.

I sommar har jag lyssnat på sommarpratare. Författare hit och artister dit. En del är väldigt spännande att lyssna på, andra lite mindre spännande. En sak verkar de dock ha gemensamt. De funderar på sitt åldrande. Många målar upp bilder hur livet ska se ut när de blir gamla, hur mysigt de ska ha det. Rollatorer nämns, käppar likaså. Däremot inte demens eller hemtjänst. Inget konstigt med det. Just demens och hemtjänst ingår inte heller i mina bilder av hur livet ska bli framöver.

Idag gick jag en runda på oändliga grusvägar och då lyssnade jag på Kristian Luuk och Peter Englund. Kristian Luuk pratade om hur han vill åldras med Carina Berg och det lät väl lite småputtrigt fast inte mer än så, Peter Englund var lite intressantare. Han pratade om hur vi upplever att livet går fortare och fortare ju äldre vi blir, att ett år går fortare för en 44-åring som jag, än för en 5-åring som min systerdotter. Enligt Peter Engdal, som verkar vara en klok man, finns det två skäl till det. Det ena är att för en femåring är ett år 20 procent av hela livet, men för en 44-åring är ett år bara 2 procent av hela livet. Det handlar om proportionalitet med andra ord, inget konstigt alls, ren vetenskap. Det andra han sa om åldrandet och om hur snabbt man uppfattar att det går tyckte jag däremot var lite konstigare, eller i alla fall intressantare. Han sa nämligen att ju mer man minns bakåt, desto långsammare uppfattar man att man åldrar. Han sa att för en människa som inte minns särskilt mycket, inte funderar på det, kanske saknar tydliga minnesbilder från sin barndom, så är det förflutna som ett svart hål, varken långt eller kort, det bara är. Även framtiden blir något slags svart hål. För en människa som tvärt om har många levande minnen, gärna från sin barndom, blir det tydligare att man levt ett långt liv, att livet är långt, att framtiden är lång.

Jag inser att jag inte kan beskriva det här på ett lika tydligt sätt som Peter Englund, jag kanske inte ens begrep vad han sa, men om ni tänker till så låter det väl rimligt? Många minnen gör att man får en slags känsla av att livet är långt. Om ni inte får ihop det så lyssna gärna på Englund själv, hans sommarprogram går att ladda ner på http://www.sr.se/.

Peter Englund sommarpratade väldigt mycket om sitt eget och andra människors åldrande, han funderar nog en del på det, precis som jag för övrigt. Han pratade om att som barn gör man så mycket ”för första gången”, men när man blir äldre gör man sällan det. Istället gör vi en massa saker ”för sista gången”, även om vi i princip aldrig är medvetna om att vi aldrig mer kommer att göra det. Själv gillar jag ”för första gången” och hoppas att jag kommer att få vara med om det många gånger även i fortsättningen. Det får mig att känna framtidstro och att roliga saker väntar. Men hur är det med de äldre personer som ni som arbetar i äldreomsorgen kommer i kontakt med. Hur mycket ”första gången” är det där? Vill de äldre vara med om ”första gången” eller avtar det behovet med åren? Eller handlar det som så ofta om vem man frågar?