Har jag fel?

Jag kan ha fel. Men det verkar inte finnas några chefer i äldreomsorgen eller i funktionshinderverksamheten som bloggar, inte enligt Google i alla fall. Jag menar inte chefer som bloggar privat, för det är jag övertygad om att det finns, utan chefer som använder bloggen som ett instrument för att kommunicera med sina medarbetare. För att sprida tankar, fokusera på mål, skapa en vi-känsla, lyfta fram enskilda medarbetare som gjort något bra, länka till intressanta artiklar på nätet eller bara snabbt få ut information om något.

Visst man kan använda mejl och man kan ringa runt, men varför inte använda sig av en blogg istället? Det är ju faktiskt ingen hejd på vad man kan använda en blogg till. Inte minst är det ett bra sätt att möta de yngre personer som nu sakta men säkert tar plats i verksamheterna. Yngre personer gör en massa saker på nätet, en av dem är att läsa bloggar. På en blogg kan du dessutom få snabb feedback från dina läsare.

Det finns en hel del chefer i andra verksamheter och branscher som bloggar. Här kan du läsa om en chef i läkemedelsbranschen som bloggar fram en ”vi-känsla”>>

Nätet är fullt av bloggverktyg som är gratis och enkla att använda. Så det bara att sätta igång. Och när du gjort det, säg till så kan vi visa andra hur du gjort. Och om jag har fel, om det redan finns chefer i äldreomsorgen och i funktionshinderverksamheten som bloggar, skicka ett mejl och berätta lill@minsektor.se!

Läser du instruktionsböcker?

Läser du instruktionsböcker? Om svaret är ja är du med stor sannolikhet inte född på åttiotalet, och skulle du vara det ska du veta att du avviker, för bland åttiotalisterna är det bara 7 % som bryr sig om att öppna en instruktionsbok.

Och hur vet jag det och vad spelar det för roll? Jo, jag vet det för att jag i helgen träffade en ekonom som skrivit en avhandling om just åttiotalister, och roll spelar det för att det är åttiotalisterna som kommer att välla in på din arbetsplats de närmaste åren. Men, kanske du tänker, alla generationer har väl sina egenheter, varför gör vi så stor affär av att just den här gruppen? Jo, berättade forskaren för mig, åttiotalisterna är en grupp som i många avseenden skiljer sig markant från andra generationer. De tänker inte bara lite annorlunda än vi andra, de tänker väldigt annorlunda. Kombinerar vi det med det faktum att det är fyrtiotalisterna som försvinner från arbetsmarknaden så har vi en stor förändring på gång, inte minst för att fyrtiotalisterna också är en generation som skiljer sig markant från andra. Big change.

Det kommer att bli kul att jobba ihop med åttiotalister. Vad vi har att vänta oss är arbetskamrater som inte är rädda för att misslyckas då och då (för världen är full av möjligheter), vilket borde betyda att de vågar testa och försöka, att de är modiga. Inte heller har de några problem med att ändra uppfattning, får de till sig ny kunskap ändrar de gärna åsikt. Det låter väl inte så dumt? Åttiotalisterna har vuxit upp i ett samhälle där individens val är en naturlig del av tillvaron, det är inte konstigare att man byter åsikt än att man byter elbolag. (Själv tänker jag ”låt mig få slippa välja elbolag”.) Dessutom är det självklart för dem att utvärdera det de gör och att själva bli utvärderade, det är de vana vid från både skola och fritid. Rena kvalitetsutvecklarna alltså, de gör naturligt det som vi andra får gå på kurs för att lära oss att göra.

Och. Bara en sak till. Om du som chef ber en åttiotalist att göra något som hon eller han inte vill göra, blir svaret ”jag vill inte”. Ställer du samma fråga till en fyrtiotalist, som inte vill, får du ett svar som går ut på att det du ber om inte är särskilt bra för verksamheten, alltså ett försök till någon slags rationell och logisk förklaring till varför det inte är bra. När det egentligen handlar om samma sak, att fyrtiotalisten helt enkelt inte vill göra det du ber henne eller honom om. För ingen av oss har lust att göra saker vi tycker är tråkiga. Skillnaden är bara att en åttiotalist erkänner det.

När är smörkniven klar?

Någon gång för länge sedan hörde jag en forskare säga att människor med begåvningsmässiga funktionsnedsättningar har svårt att veta när någonting är klart. Som exempel nämnde han en man som hade till uppgift att göra smörknivar på en daglig verksamhet. Mannen med smörknivarna hade helt enkelt problem med att avgöra om kniven var färdig eller inte. Det går ju hela tiden att fila lite till, putsa lite till och det ÄR svårt att göra bedömningar av det slaget (jag skulle inte heller kunna avgöra om smörkniven faktiskt är så bra som den kan bli, eller åtminstone tillräckligt bra).

För när är det egentligen tillräckligt bra? När kan man vara nöjd med sin insats? Är det när man känner att man nått toppen av sin förmåga? Är det när man lagt ned en viss tid på det hela? Är det när resultatet är tillfredsställande rent allmänt?

För en månad sedan bestämde jag mig för att varje dag ta en promenad. Har man ett så stillasittande arbete som jag är det nödvändigt om kroppen ska hålla sig något sånär i form. Sedan den dagen har jag gjort som jag bestämde, jag tar min runda, även de dagar det känns segt. Men redan efter ett par veckor började jag tänka att det var väldans så bra det här går då, dags att öka ambitionsnivån, varför inte en dubbelt så lång promenad eller varför inte två promenader om dagen? Nu har det vare sig blivit dubbel sträcka eller dubbla promenader, men lik förbaskat, varje dag när jag tar min promenad är det som att jag inte är riktigt nöjd med den, jag borde kunna dubbelt upp på något sätt. Så istället för att vara nöjd med att jag faktiskt promenerar varje dag, är jag missnöjd med att jag inte promenerar MER. Eftersom jag inte verkar förmå mer än en promenad om dagen har jag kanske nått toppen av min förmåga? Fast varför är jag då inte nöjd?

Hos frissan

Då och då går jag till frissan och noppar och färgar mina ögonbryn. Förutom att jag blir ”galet snygg och får ett nytt utseende” (säger tjejen som grejar med mina bryn) är det ett bra tillfälle att tjuvlyssna på andra kunder och frisörskorna, det pratas ju en del på en salong. Sist lyssnade jag på två kvinnor som pratade om sina jobb, de var lärare båda två. Samtalet handlade om hur hemska eleverna är, hur eleverna förstör deras undervisning. Frisörskan höll med om allt och eldade på missnöjet.

Dagen efter satt jag på bussen och tjuvlyssnade på två andra kvinnor. De pratade också om sina jobb, jag förstod att de båda jobbade i äldreomsorgen. Det slog mig då att deras samtal påminde om det samtal jag hört hos frissan dagen innan. Kvinnorna i äldreomsorgen pratade nämligen också om hur hemskt det var på jobbet. Hur politiker och chefer drar ner på resurser och hur de gamla aldrig får komma ut.

Jag fattar att eleverna kan vara jobbiga och jag fattar att det är slitigt i äldreomsorgen. Jag VET att det är så eftersom jag jobbat i både skola och äldreomsorg. Men ändå. Det finns ju faktiskt skolor där elever och lärare bemöter varandra med respekt, äldreboenden där personalen har tid att följa med de gamla ut på en promenad, eller att läsa tidningen tillsammans. Hur gör de för att få det att funka?

I skolan är läraren den enskilt viktigaste faktorn för om barnen lär sig det de ska lära sig eller inte. Borde det inte vara på samma sätt i äldreomsorgen, att det är undersköterskan som är den viktigaste faktorn för om omsorgen blir bra eller inte? Är det en orimlig parallell att dra? Vad tycker ni?