Hos frissan

Då och då går jag till frissan och noppar och färgar mina ögonbryn. Förutom att jag blir ”galet snygg och får ett nytt utseende” (säger tjejen som grejar med mina bryn) är det ett bra tillfälle att tjuvlyssna på andra kunder och frisörskorna, det pratas ju en del på en salong. Sist lyssnade jag på två kvinnor som pratade om sina jobb, de var lärare båda två. Samtalet handlade om hur hemska eleverna är, hur eleverna förstör deras undervisning. Frisörskan höll med om allt och eldade på missnöjet.

Dagen efter satt jag på bussen och tjuvlyssnade på två andra kvinnor. De pratade också om sina jobb, jag förstod att de båda jobbade i äldreomsorgen. Det slog mig då att deras samtal påminde om det samtal jag hört hos frissan dagen innan. Kvinnorna i äldreomsorgen pratade nämligen också om hur hemskt det var på jobbet. Hur politiker och chefer drar ner på resurser och hur de gamla aldrig får komma ut.

Jag fattar att eleverna kan vara jobbiga och jag fattar att det är slitigt i äldreomsorgen. Jag VET att det är så eftersom jag jobbat i både skola och äldreomsorg. Men ändå. Det finns ju faktiskt skolor där elever och lärare bemöter varandra med respekt, äldreboenden där personalen har tid att följa med de gamla ut på en promenad, eller att läsa tidningen tillsammans. Hur gör de för att få det att funka?

I skolan är läraren den enskilt viktigaste faktorn för om barnen lär sig det de ska lära sig eller inte. Borde det inte vara på samma sätt i äldreomsorgen, att det är undersköterskan som är den viktigaste faktorn för om omsorgen blir bra eller inte? Är det en orimlig parallell att dra? Vad tycker ni?