Ett tips från Barack

Barack Obama är just nu en populär kille, och jag misstänker att vi är många som har en del att lära av honom när det gäller ledarskap. Hans råd är att en ledare ska bete sig som en ledare, och den som inte är ledare men som vill bli det, ska också bete sig som en ledare. Det gjorde han själv innan han blev vald till president och det gick ju bra.

Han säger kort och gott att ledare och blivande ledare ska uppträda med pondus, värdighet och lugn. Ska vi göra ett försök med det under 2009 och se vad som händer?

Vad menar vi med status?

På första plats kommer allmänbildning. På andra plats att vara duktig i sitt arbete. På tredje plats att ha arbetat ihop en förmögenhet. Och vad pratar vi då om? Jo det gäller status, mer specifikt vad som ger oss svenskar status. Det är företaget United Minds som varje år utreder och sammanställer en lista över vad som ger status lite mer generellt i livet.

Men vad gäller då i arbetslivet där mer eller mindre alla yrkesgrupper tycker att det egna yrket har för låg status? Vårdpersonal tycker det. Lärare tycker det. Socialarbetare tycker det. Poliser tycker det. Renhållningsarbetare tycker det. Och jag blir inte klok på vad det är vi pratar om. Handlar det om att vi vill att andra ska tycka att vi är duktiga på det vi gör? Att vi själva tycker det? Handlar det om att vi vill att andra ska tycka att vi gör ett viktigare jobb än andra grupper? Handlar det om hur jag själv ser på det jag gör? Handlar det om lön? Är det kanske så enkelt att vi kan överföra United Minds lite mer generella resultat till yrkeslivet. I så fall borde status handla om kunskap, kompetens och en hög lön som möjliggör pengar på banken.

Hjälp mig gärna att reda ut det här. Jag tror vi alla behöver ha klart för oss vad det är vi pratar om, innan vi försöker göra något åt det, och jag har kört fast.

Är du snabb ombord på tåget eller vill du avvakta?

Gillar du förändring, snabba kast? Eller är du en person som gärna tänker efter först, funderar lite, vänder och vrider? Eller kanske är du sådan att du tycker att det är rätt bra som det är? I tisdags lyssnade jag på en kvinna som heter Catharina Tavokolinia, hon föreläste om ledarskap. Hon sa bl a att vi människor kan delas in i tre grupper: ettor (ja till förändring), tvåor (nja till förändring) och treor (nej till förändring), och du som är chef kan därför se på dina medarbetare utifrån de tre olika perspektiven. Hon sa så här:

Tänk dig ett tåg. Det symboliserar en väg mot något nytt. Ett nytt sätt att arbeta, en ny organisation, ett nytt projekt av något slag. Din uppgift som chef är att på dig dina medarbetare på tåget. För att du ska lyckas behöver du ha klart för dig hur du ska hantera de olika grupperna; ettorna, tvåorna och treorna.

ETTORNA: De kommer att hoppa på tåget direkt. De älskar att hoppa på nya tåg och de bryr sig inte särkskilt mycket vart tåget är på väg, bara det är mot något nytt. De är entusiastiska, ser inga problem med en tågresa, det här ska bli jättespännande. Ettorna är lätta för en chef att tycka om, det är med ettorna chefen vill fika på rasten. Ge ettorna en massa uppmuntran och nya uppgifter, de kommer att lösa dem strålande och de är bra draghjälp. MEN VARNING: Lägg inte för mycket tid på ettorna, det är inte med dem du ska dricka kaffe. Ettorna är opålitliga och ombytliga, söker alltid nya projekt och trillar lätt av tåget i första kurvan.

TVÅORNA: De är skeptiska, känner lite obehag inför förändring. Undrar om det verkligen är rätt tåg det här. Måste man hoppa på nu, eller kan vi vänta? Hur är det med våra försäkringar, gäller de verkligen på det här tåget? Om du själv som chef är en etta, kommer du inte att förstå varför tvåorna ställer de frågor de gör. Men ta frågorna på allvar, tvåorna behöver tid och de behöver få svar på sina frågor. Besvara dem gärna på kafferasten. För tvåorna är gänget du ska fika med. Underskatta aldrig tvåornas behov av tid. Det är tvåorna som kommer att stå för den långsiktiga förändringen.

TREORNA: De tänker inte kliva på tåget, det spelar ingen roll vad du säger. Att åka tåg är en idiotisk idé, som de dessutom prövat tidigare. Ödsla ingen tid på treorna. De förändras av grupptryck eller av bara farten, förr eller senare. Det kan ta tid och då får det göra det. Inget du säger kommer att påverka dem ändå.

Ungefär så sa hon, jag minns inte exakt. Däremot vet jag vilken grupp jag själv tillhör. Hur är det för din del? Är du en etta, en tvåa eller en trea?

Heja Alice och heja magen

I lördag satt jag i en stor sal med sisådär tvåhundra andra personer. Vi lyssnade på den ena föreläsaren efter den andra, samtliga var intressanta och helt ok. Men så, in på podiet kliver Alice Kuhnke-Bah och fullkomligt knockar oss alla. Hon pratar om sitt liv, om vad hon lärt sig och om hur hon använder sig av det - privat och på jobbet. Hon pratar om magkänsla och om att låta den styra och jag minns hur jag för några år sedan var på en ledarutbildning (UGL) och hur jag där bestämde mig för att låta magen göra just det, eftersom jag på utbildningen fått så mycket feedback på att min magkänsla oftast leder mig rätt. Men ni vet hur det är, tillbaka till verkligheten igen där analys och logik ska styra, där förnuftiga beslut ska fattas och där man inte minst ska motivera sina beslut både uppåt och nedåt och där det faktiskt inte håller att prata om sin mage utan istället famlas det efter en massa andra förklaringar. Nu tänker jag på de där personerna på det där äldreboendet i Halmstad som det skrevs så mycket om för ett tag sedan. Om hur delar av personalstyrkan mest var intresserade av att själva titta på tv och dricka kaffe och läsa veckotidningar och därför faktiskt inte visade respekt eller omsorg för de gamla som bodde där. Nog måste det väl vara så att om de personerna hade låtit magen styra så hade de gjort på annat sätt.

Jag, en målidiot

Jag är en målidiot. När jag jobbar vet jag så gott som alltid vart jag är på väg och varför. Är jag på väg att hoppa på något nytt - en ny aktivitet, en ny idé, försöker jag tänka "hänger det här ihop med vart jag ska, kommer det här att föra mig framåt på den vägen"? Då och då sätter vi oss ner, mina arbetskamrater och jag, och funderar på om vi valt rätt destination, är det dit vi ska, finns det stället över huvud taget kvar eller behöver vi tänka om? Har vi rätt karta? Ja, ni fattar.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att arbeta. I så många år har jag arbetat på arbetsplatser där vi inte varit överens om vare sig vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit. Istället har alla gjort lite grand som man själv har velat. Och det är inte särskilt effektivt, det tar en sällan framåt utan bara runt i cirklar, och det gynnar definitivt inte brukare eller skattebetalarna, om man nu arbetar i en skattefinansierad organisation som ska serva brukare. Det är min erfarenhet.

Men man kan som alltid tänka annorlunda. Det gör bl a en man som heter Kjell Malm, som är konsult inom området personlig utveckling. Han säger så här: Målsättningar är kontraproduktiva då de verkar sövande på arbetsinsatsen och därmed resultatet. Målsättningar höjer inte effektiviteten, snarare tvärtom, man känner sig kvävd under en intellektuell föreställning om mål och därmed framsteg. Läs hans artikel här och säg vad ni tycker>>

Måste man vara engagerad?

Ganska ofta pratar jag med människor om engagemang, och då mer konkret om engagemang när man jobbar med någon form av omsorg eller stöd till människor. De allra flesta verkar tycka att det är viktigt att man är engagerad och att det syns att man är engagerad. Men jag vet inte, hur viktigt är det? Kan man göra ett bra jobb utan något större engagemang, lite mer på en höft, lite mer av vana?

Engagemang i sig räcker naturligtvis inte. Jag antar att vi alla träffat människor i olika sammanhang och i olika yrken som är väldigt engagerade. Som bryr sig och som gillar det de gör. Men som faktiskt ändå inte håller måttet. Det kan vi alltså konstatera - det räcker inte med att vara engagerad. Men hur är det då, måste man vara engagerad för att det ska bli bra? Vad tycker ni?