Ett tips från Barack

Barack Obama är just nu en populär kille, och jag misstänker att vi är många som har en del att lära av honom när det gäller ledarskap. Hans råd är att en ledare ska bete sig som en ledare, och den som inte är ledare men som vill bli det, ska också bete sig som en ledare. Det gjorde han själv innan han blev vald till president och det gick ju bra.

Han säger kort och gott att ledare och blivande ledare ska uppträda med pondus, värdighet och lugn. Ska vi göra ett försök med det under 2009 och se vad som händer?

Vad menar vi med status?

På första plats kommer allmänbildning. På andra plats att vara duktig i sitt arbete. På tredje plats att ha arbetat ihop en förmögenhet. Och vad pratar vi då om? Jo det gäller status, mer specifikt vad som ger oss svenskar status. Det är företaget United Minds som varje år utreder och sammanställer en lista över vad som ger status lite mer generellt i livet.

Men vad gäller då i arbetslivet där mer eller mindre alla yrkesgrupper tycker att det egna yrket har för låg status? Vårdpersonal tycker det. Lärare tycker det. Socialarbetare tycker det. Poliser tycker det. Renhållningsarbetare tycker det. Och jag blir inte klok på vad det är vi pratar om. Handlar det om att vi vill att andra ska tycka att vi är duktiga på det vi gör? Att vi själva tycker det? Handlar det om att vi vill att andra ska tycka att vi gör ett viktigare jobb än andra grupper? Handlar det om hur jag själv ser på det jag gör? Handlar det om lön? Är det kanske så enkelt att vi kan överföra United Minds lite mer generella resultat till yrkeslivet. I så fall borde status handla om kunskap, kompetens och en hög lön som möjliggör pengar på banken.

Hjälp mig gärna att reda ut det här. Jag tror vi alla behöver ha klart för oss vad det är vi pratar om, innan vi försöker göra något åt det, och jag har kört fast.

Är du snabb ombord på tåget eller vill du avvakta?

Gillar du förändring, snabba kast? Eller är du en person som gärna tänker efter först, funderar lite, vänder och vrider? Eller kanske är du sådan att du tycker att det är rätt bra som det är? I tisdags lyssnade jag på en kvinna som heter Catharina Tavokolinia, hon föreläste om ledarskap. Hon sa bl a att vi människor kan delas in i tre grupper: ettor (ja till förändring), tvåor (nja till förändring) och treor (nej till förändring), och du som är chef kan därför se på dina medarbetare utifrån de tre olika perspektiven. Hon sa så här:

Tänk dig ett tåg. Det symboliserar en väg mot något nytt. Ett nytt sätt att arbeta, en ny organisation, ett nytt projekt av något slag. Din uppgift som chef är att på dig dina medarbetare på tåget. För att du ska lyckas behöver du ha klart för dig hur du ska hantera de olika grupperna; ettorna, tvåorna och treorna.

ETTORNA: De kommer att hoppa på tåget direkt. De älskar att hoppa på nya tåg och de bryr sig inte särkskilt mycket vart tåget är på väg, bara det är mot något nytt. De är entusiastiska, ser inga problem med en tågresa, det här ska bli jättespännande. Ettorna är lätta för en chef att tycka om, det är med ettorna chefen vill fika på rasten. Ge ettorna en massa uppmuntran och nya uppgifter, de kommer att lösa dem strålande och de är bra draghjälp. MEN VARNING: Lägg inte för mycket tid på ettorna, det är inte med dem du ska dricka kaffe. Ettorna är opålitliga och ombytliga, söker alltid nya projekt och trillar lätt av tåget i första kurvan.

TVÅORNA: De är skeptiska, känner lite obehag inför förändring. Undrar om det verkligen är rätt tåg det här. Måste man hoppa på nu, eller kan vi vänta? Hur är det med våra försäkringar, gäller de verkligen på det här tåget? Om du själv som chef är en etta, kommer du inte att förstå varför tvåorna ställer de frågor de gör. Men ta frågorna på allvar, tvåorna behöver tid och de behöver få svar på sina frågor. Besvara dem gärna på kafferasten. För tvåorna är gänget du ska fika med. Underskatta aldrig tvåornas behov av tid. Det är tvåorna som kommer att stå för den långsiktiga förändringen.

TREORNA: De tänker inte kliva på tåget, det spelar ingen roll vad du säger. Att åka tåg är en idiotisk idé, som de dessutom prövat tidigare. Ödsla ingen tid på treorna. De förändras av grupptryck eller av bara farten, förr eller senare. Det kan ta tid och då får det göra det. Inget du säger kommer att påverka dem ändå.

Ungefär så sa hon, jag minns inte exakt. Däremot vet jag vilken grupp jag själv tillhör. Hur är det för din del? Är du en etta, en tvåa eller en trea?

Heja Alice och heja magen

I lördag satt jag i en stor sal med sisådär tvåhundra andra personer. Vi lyssnade på den ena föreläsaren efter den andra, samtliga var intressanta och helt ok. Men så, in på podiet kliver Alice Kuhnke-Bah och fullkomligt knockar oss alla. Hon pratar om sitt liv, om vad hon lärt sig och om hur hon använder sig av det - privat och på jobbet. Hon pratar om magkänsla och om att låta den styra och jag minns hur jag för några år sedan var på en ledarutbildning (UGL) och hur jag där bestämde mig för att låta magen göra just det, eftersom jag på utbildningen fått så mycket feedback på att min magkänsla oftast leder mig rätt. Men ni vet hur det är, tillbaka till verkligheten igen där analys och logik ska styra, där förnuftiga beslut ska fattas och där man inte minst ska motivera sina beslut både uppåt och nedåt och där det faktiskt inte håller att prata om sin mage utan istället famlas det efter en massa andra förklaringar. Nu tänker jag på de där personerna på det där äldreboendet i Halmstad som det skrevs så mycket om för ett tag sedan. Om hur delar av personalstyrkan mest var intresserade av att själva titta på tv och dricka kaffe och läsa veckotidningar och därför faktiskt inte visade respekt eller omsorg för de gamla som bodde där. Nog måste det väl vara så att om de personerna hade låtit magen styra så hade de gjort på annat sätt.

Jag, en målidiot

Jag är en målidiot. När jag jobbar vet jag så gott som alltid vart jag är på väg och varför. Är jag på väg att hoppa på något nytt - en ny aktivitet, en ny idé, försöker jag tänka "hänger det här ihop med vart jag ska, kommer det här att föra mig framåt på den vägen"? Då och då sätter vi oss ner, mina arbetskamrater och jag, och funderar på om vi valt rätt destination, är det dit vi ska, finns det stället över huvud taget kvar eller behöver vi tänka om? Har vi rätt karta? Ja, ni fattar.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att arbeta. I så många år har jag arbetat på arbetsplatser där vi inte varit överens om vare sig vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit. Istället har alla gjort lite grand som man själv har velat. Och det är inte särskilt effektivt, det tar en sällan framåt utan bara runt i cirklar, och det gynnar definitivt inte brukare eller skattebetalarna, om man nu arbetar i en skattefinansierad organisation som ska serva brukare. Det är min erfarenhet.

Men man kan som alltid tänka annorlunda. Det gör bl a en man som heter Kjell Malm, som är konsult inom området personlig utveckling. Han säger så här: Målsättningar är kontraproduktiva då de verkar sövande på arbetsinsatsen och därmed resultatet. Målsättningar höjer inte effektiviteten, snarare tvärtom, man känner sig kvävd under en intellektuell föreställning om mål och därmed framsteg. Läs hans artikel här och säg vad ni tycker>>

Måste man vara engagerad?

Ganska ofta pratar jag med människor om engagemang, och då mer konkret om engagemang när man jobbar med någon form av omsorg eller stöd till människor. De allra flesta verkar tycka att det är viktigt att man är engagerad och att det syns att man är engagerad. Men jag vet inte, hur viktigt är det? Kan man göra ett bra jobb utan något större engagemang, lite mer på en höft, lite mer av vana?

Engagemang i sig räcker naturligtvis inte. Jag antar att vi alla träffat människor i olika sammanhang och i olika yrken som är väldigt engagerade. Som bryr sig och som gillar det de gör. Men som faktiskt ändå inte håller måttet. Det kan vi alltså konstatera - det räcker inte med att vara engagerad. Men hur är det då, måste man vara engagerad för att det ska bli bra? Vad tycker ni?

Kommer jag verkligen att vårda min man?

Idag lyssnade jag på en man som heter Anders Bergh. Han jobbar på Socialstyrelsen. Där har han bl a hand om frågor som rör anhörigvårdare och frivilligarbetare, det finns för övrigt 650000 sådana i landet. Anders Bergh inledde med att berätta hur en dag kan se ut för en anhörigvårdare. Hur hon (för det är oftast en hon) går upp vid fem för att göra sig i ordning innan hon ska hjälpa sin man. Därefter hjälper hon sin man upp - toalettbesök, kanske blöjor, dusch, på med kläder, frukost osv. Och så rullar det på hela dagen fram tills läggsdags. Möjligen även nattetid. Det är en ganska stor grupp kvinnor som har det så här och Socialstyrelsen är med och fördelar statliga pengar till olika projekt som ska stötta anhörigvårdarna på olika sätt.

När Anders Bergh talat färdigt funderade jag en stund på mig själv och min man, och jag kom på att jag faktiskt inte kunde se mig själv vårda honom på det sättet. Man vet aldrig vad livet har i beredskap, det vänder på en femöring, men ändå - OM det nu skulle bli så att min man behöver vård och omsorg på det sättet som Anders Bergh beskrev, skulle jag då göra det? Avstå från mitt eget liv helt och hållet? Nej, jag tror inte det. Jag skulle självfallet ta hand om min man, men inte så fullt ut, inte bara jag.

När jag pratade med Anders Bergh om det sa han att han tror att när man väl hamnar i den situationen så gör man det bara, man lägger sitt eget åt sidan och vårdar den man levt sitt liv med. Fast jag är inte säker. Kanske är min generations kvinnor (jag är född på 60-talet) av annan sort, kanske är vi mer måna om våra egna liv, utan att det har med mer eller mindre kärlek att göra. Nej, jag vet faktiskt inte.

Kan vi istället vara lite konstruktiva?

Många av er som läser det här jobbar i äldreomsorgen. Och om den har vi kunnat läsa en hel del den senaste veckan. Det är ingen hejd på allt elände som beskrivs. Längst fram i korståget går för tillfället Aftonbladet, som dragit igång en artikelserie under rubriken "vågar du bli gammal?", vilket i sig är en idiotisk fråga eftersom det är inget vi styr över själva. Själv är jag trött och förbannad över den onyanserade debatt som förs. Äldreomsorgen fullkomligt slaktas och med badvattnet följer alla som jobbar där. VISST, det finns mycket att göra för att förbättra äldreomsorgen. Politiker kan göra annorlunda, chefer kan göra annorlunda, vårdpersonal kan göra annorlunda - anhöriga också för den delen, kan göra annorlunda. Men vem tjänar på att måla allt i svart och vitt? Aboslut ingen (möjligen Aftonbladet som säkert säljer fler tidningar med sina rubriker). Kan vi istället vara lite konstruktiva? Kan politikerna bestämma sig för vad det är för äldreomsorg vi ska ha? Vad betyder en värdig äldreomsorg, det är ju det begrepp som just nu är på tapeten, vad innebär det för den enskilde omsorgstagaren? Att jag ska få gå och lägga mig när jag själv vill? Och att därmed personalens arbetstider behöver läggas om? Att jag ska få hemlagad mat? Även om det innebär att jag som omsorgstagare får betala extra för det? Kan cheferna sedan prioritera hårt och bestämma sig för att ägna sig åt det som ger mest och bäst effekt, för ingen ska inbilla mig att man på ledningsnivå i t ex Halmstad inte vetat om hur kulturen till viss del varit på det där äldreboendet som det skrivits så mycket om. Kan de som jobbar närmast omsorgstagarna fråga sig själva, deep down: är jag en person jag själv skulle vilja ha hjälp av om jag behövde det? Och inte minst, är det ok att stå bredvid och titta på om jag ser att en arbetskamrat på något sätt kränker en omsorgstagare?

Äldreomsorgen är inte perfekt, det kan den inte vara för vi människor är inte perfekta, vare sig politiker, personal, omsorgstagare eller anhöriga. Vi tränar hela tiden för att bli bättre. Men en hel del är rätt ok, och de allra allra flesta som jobbar i äldreomsorgen är mer än så.

Först gammal sedan dö

Vågar du bli gammal, skriver Aftonbladet, och bara det är underligt. För gammal blir jag, det handlar inte om att våga eller inte, det handlar inte om vilja eller mod. Gammal blir jag för att jag finns, och det kan i och för sig vara en otrevlig tanke. Först gammal sedan dö.

Aftonbladet har dessutom en namninsamling att skriva på, om du vill att äldreomsorgen ska bli bättre. Det känns lättköpt, det känns kvällstidning. För jag känner inte igen mig i deras beskrivning av äldreomsorgen. Visst, bättre kan det bli (vad finns som inte kan bli bättre), men under mina år i äldreomsorgen, inte så många år och bara i Alingsås, såg jag inte denna misär. Tvärt om, både de gamla och deras anhöriga var nöjda med omsorgen, i stora drag, kanske så nöjd man kan vara när livet rinner ifrån en, eller när ens mamma inte känner igen en.

Jag vet att det gått i snett på ett äldreboende i Halmstad och jag är säker på att det går lika snett på andra ställen också, precis som det finns skolor som är bra och skolor som är mindre bra, advokater som är bra och de som är mindre bra, golvläggare som är bra och de som är mindre bra. Men hur mycket av det här svartmålandet handlar om vår egen rädsla för att bli gamla och skruttiga, vårt eget dåliga samvete för att vi inte hälsar på våra föräldrar eller farföräldrar eller morföräldrar så mycket som vi borde? Jag bara undrar.

Halmstad

Janne Josefssons debattprogram på tv är slut. Första halvan pratade han och studiogästerna om äldreboendet i Halmstad, ja jag behöver väl inte säga mer, för är det något vi fått höra om idag så är det äldreboendet i Halmstad. Janne Josefsson och gäster är upprörda och förfasas, och visst det är illa. Här är ett äldreboende som uppenbarligen inte fungerat som det ska under ett antal år. Facket säger att cheferna, som varit ganska många de senaste åren, inte har varit närvarande och förvaltningschefen säger att om alla arbetar utifrån den fastställda värdegrunden så ska man som personalgrupp kunna fungera även om man får en ny chef eller även om chefen inte finns på plats hela tiden.

Själv funderar jag på två saker. Jag tänker på det ansvar som vi alla har för hur vi bemöter varandra, hur jag som personal förhåller mig till de gamla. Inte fasen kan jag skylla på min chef för att jag beter mig illa och kränker andra. Och arbetskamraterna då? De som inte beter sig illa. Vad har de för ansvar? Inte heller de kan skylla på någon annan, eller omständigheter eller svårigheter. Det är inte ok att slå bort blicken eller tiga. Det är ynkedom.

Det andra jag tänker på att nu är det igång igen, debatten om den svenska äldreomsorgen och om hur dålig den är. Det generaliseras och det blir fler debattprogram, var så säker. Det hör inte till vanligheterna, det brukar inte vara som det var i Halmstad. Det är ett undantag. Precis som det finns undantag i andra verksamheter och i andra branscher. Den svenska äldreomsorgen är bättre än så.

Eller är jag naiv? Slår jag bort blicken?

Nej tack till anonyma medarbetarenkäter

Pratade härom dagen med en kvinna som är organisationskonsult/verksamhetsutvecklare/processkonsult/grupputvecklare - ja, vad hon nu kallar sig. Hon jobbar i allafall med grupper som av någon anledning behöver stöd i att gå vidare, och hon jobbar nästan enbart i kommunala verksamheter.

Vi kom i allafall att prata om anonyma medarbetarenkäter och hon sa att det är något hon försöker avstyra när hon är inne och jobbar i t ex äldreomsorgen. Eftersom grupper behöver ta sig igenom visssa faser för att hitta ett läge där de kan prestera optimalt, och en del av de här faserna kan vara smärtsamma att ta sig igenom, så tycker hon att anonyma medarbetarenkäter ofta kan ge ett felaktigt resultat. Eller snarare leda till felaktiga slutsatser.

Så här: En chef som är mitt i arbetet med att leda sin grupp genom en mer eller mindre smärtsam fas kan få väldigt dåliga resultat på en medarbetarenkät, gruppen gillar helt enkelt inte sin chef (eftersom hon/han utsätter dem för det här och inte bara låter saker vara). En chef som däremot väljer att inte försöka leda gruppen genom den här fasen, utan väljer att stanna där det är ganska lugnt och trevligt (om än inte så effektivt) kan däremot upplevas som en bra chef.

Nu är det inte de här resultaten som konsulten vänder sig emot. Nej, hon menar att vad som ofta händer är att man flyttar på den impopulära chefen, hon/han som försöker lotsa gruppen vidare - eftersom medarbetarna är så missnöjda, och så lämnar man gruppen på ruta noll igen. Chefen som däremot redan från början valt att stanna på ruta noll blir dock kvar, hon/han ligger ju rätt bra till hos sina medarbetare.

Så var det med den saken.

Jag blir galen

Läs här>> och säg vad ni tycker. Själv blir jag galen. Det är väl klart att Stina ska få gå ut och gå. Även om det slutar med att hon trillar. Mitt liv hade varit urtrist om jag inte hade fått göra de misstag jag gjort och lärt mig av dem (eller inte lärt mig av dem).

Jag tar ett piller till

Det har visat sig att jag har järnbrist. Tydligen vanligt i min ålder (43). Så varje morgon trycker jag ut ett piller från kartan och stoppar i mig. De första dagarna jag gjorde det tänkte jag att "ja det här kanske jag ska göra resten av livet och för varje dag jag tar ett piller så närmar jag mig döden allt mer". Men redan efter ett par dagar tröttnade jag alltså på att tänka så, det kändes ju inte direkt livsbejakande. Nu tänker jag istället "tänk att jag finns idag också, så att jag får ta mig ett järnpiller" och så glädjs jag åt det på morgonkvisten.

Jag undrar hur jag tänker när jag är gammal, om jag fortfarande finns med då. Kan jag hålla fast vid glädjen eller är jag tillbaka vid mina första tankar, de där om att jag tar ytterligare ett steg mot döden. Ni som arbetar i äldreomsorgen, vad är era erfarenheter? Hur funderar de som faktiskt är gamla och inte (43)? Tacksamma för en dag till eller inte? Går det att se ett mönster eller är det som ofta: det beror på vem man frågar.

Gör det du är bra på

När jag läste på universitetet för ett antal år sedan, och skulle lära mig hur man formulerar individuella utvecklingsplaner för människor som jobbar på en specifik arbetsplats, fick jag lära mig att tänka ungefär så här: 1. Bestäm vad personen behöver kunna för att utföra jobbet 2. Ta reda på vad personen kan 3. Hur ser gapet emellan behov och faktiskt kompetens ut? Är ni med? Personen behöver alltså lära sig det som saknas däremellan.

Det här kallas för att göra en GAP-analys, om jag nu inte minns helt fel, men frågan är om inte den analysteorin bygger på ett fundamentalt feltänkande. Jag ska alltså lära mig det som jag av någon anledning inte lärt mig. Borde jag inte istället utveckla det jag är bra på, och bli en stjärna på det? Istället för att lägga kraft på det som jag inte kan. Antagligen kommer jag inte att lära mig det i allafall.

Nu menar jag inte i absurdum, det utgår jag från att ni är med på. Det finns självfallet saker alla måste kunna på en given arbetsplats eller för ett givet jobb. Men om jag tar mig själv som exempel: jag är en usel administratör, dålig på att hålla koll på papper, komma ihåg att fylla i den blanketten eller den rapporten - är ni med?

Under stora delar av mitt yrkesliv har mina arbetsgivare, tillsammans med mig, försökt att åtgärda det. Jag har skickats på kurser, jag har läst böcker, jag har fått handledning, jag har fått tillsägelser (skäll) från chefer osv. Jag har med andra ord lagt mycket kraft och möda på att försöka bli lite bättre på just det här. Men ingenting har hjälpt.

Tänk om jag iställlet hade lagt motsvarande möda på att utveckla det jag faktiskt är bra på. Vad hade hänt då? Vad hade jag kunnat göra för min arbetsgivare då?

Då kan man säga så här: men herregud, det klart att hon måste klara det administrativa jobbet, hon får se till att lära sig det helt enkelt. Visst, men verkligheten är ju att jag inte gjort det, trots alla satsningar i tid och pengar och kraft och fokus. Då kan man säga så här: men herregud, då får hon väl byta jobb. Och nu är jag med, så kan det vara, om nu det här med det adminstrativa är viktigt i sammanhanget, vilket det inte nödvändigtvis behöver vara och det finns andra vägar att lösa det på. Poängen är dock, i fall jag inte varit tillräckligt tydlig, att det antagligen är bättre att låta människor utveckla sina starka sidor än att tvinga varandra att fixa till det man har svårt för.

Tänker jag rätt här?