Idag lyssnade jag på en man som heter Anders Bergh. Han jobbar på Socialstyrelsen. Där har han bl a hand om frågor som rör anhörigvårdare och frivilligarbetare, det finns för övrigt 650000 sådana i landet. Anders Bergh inledde med att berätta hur en dag kan se ut för en anhörigvårdare. Hur hon (för det är oftast en hon) går upp vid fem för att göra sig i ordning innan hon ska hjälpa sin man. Därefter hjälper hon sin man upp - toalettbesök, kanske blöjor, dusch, på med kläder, frukost osv. Och så rullar det på hela dagen fram tills läggsdags. Möjligen även nattetid. Det är en ganska stor grupp kvinnor som har det så här och Socialstyrelsen är med och fördelar statliga pengar till olika projekt som ska stötta anhörigvårdarna på olika sätt.
När Anders Bergh talat färdigt funderade jag en stund på mig själv och min man, och jag kom på att jag faktiskt inte kunde se mig själv vårda honom på det sättet. Man vet aldrig vad livet har i beredskap, det vänder på en femöring, men ändå - OM det nu skulle bli så att min man behöver vård och omsorg på det sättet som Anders Bergh beskrev, skulle jag då göra det? Avstå från mitt eget liv helt och hållet? Nej, jag tror inte det. Jag skulle självfallet ta hand om min man, men inte så fullt ut, inte bara jag.
När jag pratade med Anders Bergh om det sa han att han tror att när man väl hamnar i den situationen så gör man det bara, man lägger sitt eget åt sidan och vårdar den man levt sitt liv med. Fast jag är inte säker. Kanske är min generations kvinnor (jag är född på 60-talet) av annan sort, kanske är vi mer måna om våra egna liv, utan att det har med mer eller mindre kärlek att göra. Nej, jag vet faktiskt inte.
När Anders Bergh talat färdigt funderade jag en stund på mig själv och min man, och jag kom på att jag faktiskt inte kunde se mig själv vårda honom på det sättet. Man vet aldrig vad livet har i beredskap, det vänder på en femöring, men ändå - OM det nu skulle bli så att min man behöver vård och omsorg på det sättet som Anders Bergh beskrev, skulle jag då göra det? Avstå från mitt eget liv helt och hållet? Nej, jag tror inte det. Jag skulle självfallet ta hand om min man, men inte så fullt ut, inte bara jag.
När jag pratade med Anders Bergh om det sa han att han tror att när man väl hamnar i den situationen så gör man det bara, man lägger sitt eget åt sidan och vårdar den man levt sitt liv med. Fast jag är inte säker. Kanske är min generations kvinnor (jag är född på 60-talet) av annan sort, kanske är vi mer måna om våra egna liv, utan att det har med mer eller mindre kärlek att göra. Nej, jag vet faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar