Först gammal sedan dö

Vågar du bli gammal, skriver Aftonbladet, och bara det är underligt. För gammal blir jag, det handlar inte om att våga eller inte, det handlar inte om vilja eller mod. Gammal blir jag för att jag finns, och det kan i och för sig vara en otrevlig tanke. Först gammal sedan dö.

Aftonbladet har dessutom en namninsamling att skriva på, om du vill att äldreomsorgen ska bli bättre. Det känns lättköpt, det känns kvällstidning. För jag känner inte igen mig i deras beskrivning av äldreomsorgen. Visst, bättre kan det bli (vad finns som inte kan bli bättre), men under mina år i äldreomsorgen, inte så många år och bara i Alingsås, såg jag inte denna misär. Tvärt om, både de gamla och deras anhöriga var nöjda med omsorgen, i stora drag, kanske så nöjd man kan vara när livet rinner ifrån en, eller när ens mamma inte känner igen en.

Jag vet att det gått i snett på ett äldreboende i Halmstad och jag är säker på att det går lika snett på andra ställen också, precis som det finns skolor som är bra och skolor som är mindre bra, advokater som är bra och de som är mindre bra, golvläggare som är bra och de som är mindre bra. Men hur mycket av det här svartmålandet handlar om vår egen rädsla för att bli gamla och skruttiga, vårt eget dåliga samvete för att vi inte hälsar på våra föräldrar eller farföräldrar eller morföräldrar så mycket som vi borde? Jag bara undrar.