Av egen kraft?

Jag har funderat på det här med självständighet. Viktigt-viktigt för oss svenskar. Vi fostrar våra barn till att bli självständiga, när vi blir gamla vill vi vara självständiga, som kvinna vill vi vara självständiga, som man vill vi vara självständiga, som chefer vill vi vara självständiga, som tonåringar vill vi vara självständiga – jag kan egentligen inte komma på ett enda tillfälle när det är ok att inte vara självständig. Eller? Ordet självständig betyder ungefär ”av egen kraft” och läser man t ex Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) så är ordet vanligt. Det mesta lagen syftar till att människor ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Tanken är god, självfallet. Oavsett funktionsnedsättning ska du själv bestämma över ditt liv, du ska inte vara beroende av andra människors välvilja eller godtycke – du ska helt enkelt vara så självständig som möjligt.

Men under alla de år jag arbetade i kommunal LSS-verksamhet var det något som gnagde hos mig, liksom kliade i bakhuvudet, utan att jag riktigt kunde sätta ord på det. Nu behöver jag inte längre göra det, för jag har i senaste numret av Habilitering NU läst en intervju med överläkare Inger Näslund. Jag citerar: ”Mycket av det vi gör syftar till att göra människor så självständiga som möjligt, som om det vore det viktigaste i livet att vara självständig. Men ofta leder självständighet till ensamhet för den som är avvikande. Det många behöver är ju istället mänsklig omsorg och värme. Jag menar att självständighetsträningen måste vara på rätt nivå och för det krävs en utredning. Ibland förskrivs exempelvis hjälpmedel, som är allt för avancerade för patienten att klara av att använda. Det blir ett överkrav som är stressande och egentligen skapar mer problem än det underlättar. Många av de remisser Inger får handlar om depressioner, ångest och beteendeproblem. – Mycket av detta är klassiska symtom på ensamhet, på avsaknad av sällskap och mänsklig värme.”

Det var något liknande som kliade i bakhuvudet på mig.

Får jag lov? - Nej tack, jag kan inte bugga.

Min man kommer från Lidköping och där buggar man när det är fest. Det är naturligtvis inget man bara gör i Lidköping men det är där jag kommer i kontakt med det.
Jag kan inte bugga. Och då menar jag verkligen att jag inte kan. Det spelar ingen roll hur duktig den stackars mannen som ska föra mig är, jag tycker bara att det snurrar och jag har ingen som helst kontroll över min kropp. Problemet är att det sällan är någon som tror mig när jag säger att jag inte kan. Det är som att den som bjuder upp tror att jag lite blygsamt menar att jag inte är särskilt bra på det, lite mellanbra sådär, i värsta fall att jag är bra men att jag underskattar min egen förmåga. Jag blir lika häpen varje gång. För om jag säger att jag inte är bra på något, vad det än är, så är jag verkligen inte bra på det, utan tvärt om väldigt dålig. Jag har inget behov av att slå ned blicken i någon falsk ödmjukhet. Inte heller har jag problem med att lista upp en massa andra saker som jag är dålig på.
Det är bra att kunna tala om vad man är dålig på, åtminstone när man är på en anställningsintervju. Amerikanska forskare menar tom att svaret på den frågan kan vara avgörande för om du får jobbet eller inte. Forskarna säger dessutom att det är den fråga som jobbsökande rent allmänt tycker är svårast att svara på. Många gånger svarar man något helt ovidkommande, som att jag är dålig på att lag mat eller dålig på att sjunga (det är ju sällan relevant om man nu inte söker jobb som kock eller sångerska). Kom igen! Är det så illa med självinsikten? Eller tror vi att vi inte får jobbet om vi berättar om det vi är dåliga på? Själv tror jag att om man inte vet vad man är dålig på, vet man heller inte vad man är bra på. Fast den frågan verkar vi ändå vara bättre på att besvara när vi söker jobb.
Eller kan det vara så att forskarna jag läste om är amerikanska och att de därför studerat amerikaner? Vad tror ni? Gäller det även oss svenskar? Är vi bra på att lyfta fram det vi är duktiga på och sämre på att prata om det vi är dåliga på?

PS. Under mina år i arbetslivet har jag fått lära mig att jag inte ska säga att man är dålig på något, utan istället säga att det är ett UTVECKLINGSOMRÅDE. Vilket trams. Jag ÄR dålig på att bugga.

”Man vet att man blivit gammal när man tittar i Elloskatalogen och tänker att: ja, det är ju ganska fräcka kläder”. Så sa Jonas Gardell för tjugofem år sedan och jag minns att jag tänkte att då har jag en bit kvar, för kläderna i Elloskatalogen gillar jag inte. Är inte säker på att jag gör det idag heller, har inte bläddrat i någon av deras kataloger på många år, men jag vet att jag har en annan syn på vem som är gammal eller kanske snarare på vem som inte är gammal. Folk som går i pension, dvs de som är runt sextiofem, tycker jag t ex inte är gamla. Kan ärligt talat inte begripa varför de ska gå i pension, merparten är ju pigga både mentalt och fysiskt. Mina föräldrar, som börjar närma sig sjuttio, tycker jag inte heller är gamla, och det tycker inte ens mina barn att de är. (Däremot tyckte jag själv som barn att mina far- och morföräldrar var gamla.)

Under gårdagen frågade jag ett antal personer vad som avgör om en person är gammal och det här är några av de svar jag fick:

- När man tappat livsgnistan
- När man fyllt 75
- När man inte vet vad Facebook är
- När man inte kan ändra ståndpunkt i en fråga
- När man tycker att man ska bli behandlad på ett särskilt sätt pga ens ålder
- Det ligger i betraktarens ögon

Inget av det här är naturligtvis en definition som håller hela vägen. Det finns ju fullt av människor som bor på äldreboenden eller som behöver hemtjänst som inte har med något av de här påståendena att göra. Att det ligger i betraktarens ögon är nog självklart, gränsen för vad man upplever som gammalt förändras ju i takt med att man själv blir äldre. Någon jag träffade för ett tag sedan sa att gammal är den som är tjugo år äldre än man själv, men det håller jag inte alls med om.

Vet inte om jag kommer så mycket längre med min lista, men tänk på hur vår lista ser ut idag, dvs vilka kriterier vi har för att människor ska erbjudas hjälp från den kommunala äldreomsorgen. Den listan är väl inte heller så bra?

Energi och charm?

Kunskapsmässiga färdigheter kan man lära sig, men det är svårare att förändra sin personlighet. Så tänkte en hotellkedja när de skulle rekrytera ny personal. Så istället för att på vanligt vis intervjua dem som sökte jobben, bestämde man sig för att arrangera en talangjakt, ungefär som tv-programmet Idol. Man ställde helt enkelt de sökande på en scen, lite oklart vad de skulle göra på scenen, utifrån tanken att den som ska jobba i hotellbranschen måste klara pressade situationer (som det ju är att stå på en scen) och ändå kunna uppträda med energi och charm (egenskaper som är viktiga i serviceyrken). Femhundra personer var med på talangjakten, vilket innebar att femhundra personer fick chansen, vilket inte hade varit fallet om man skött rekryteringen på vanligt sätt. Då hade man kunnat intervjua några få och riskerat att missa riktigt bra kandidater.

Vad händer om vi tänker talangjakt i äldreomsorgen och verksamheter för personer med funktionsnedsättning? Är tanken orimlig? Vi gör ett försök. Tänk dig att du ska rekrytera en enhetschef till hemtjänsten. Nja, några femhundra sökande är det naturligtvis inte tal om, antagligen är de sökande med hyfsat rätt kompetensprofil inte fler än att ni hinner intervjua dem alla, så av den anledningen behövs ingen talangjakt, men kan det finnas andra skäl till att försätta de sökande i situationer som uppmuntrar dem att visa de egenskaper ni letar efter?

Först måste ni konkretisera vilka situationer det är en enhetschef behöver vara bra på. En enhetschef måste vara bra på mycket, men vad är egentligen viktigast? Dessutom måste ni veta vilka egenskaper det är ni letar efter. Energi och charm behövs i hotellbranschen. Vad behövs i hemtjänsten? Det kanske är energi och charm som gäller även därJ Eller vad säger ni? I så fall vore det ju bra med en talangjakt.

Ni som är duktiga på att rekrytera, hur gör ni? Försätter ni de sökande i särskilda situationer eller river ni av en intervju lite slentrianmässigt? Tusentals chefer till äldreomsorgen och verksamheter för personer med funktionsnedsättning ska anställas under 2009 så att leka lite med tankar kan aldrig skada.