Jag har funderat på det här med självständighet. Viktigt-viktigt för oss svenskar. Vi fostrar våra barn till att bli självständiga, när vi blir gamla vill vi vara självständiga, som kvinna vill vi vara självständiga, som man vill vi vara självständiga, som chefer vill vi vara självständiga, som tonåringar vill vi vara självständiga – jag kan egentligen inte komma på ett enda tillfälle när det är ok att inte vara självständig. Eller? Ordet självständig betyder ungefär ”av egen kraft” och läser man t ex Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) så är ordet vanligt. Det mesta lagen syftar till att människor ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Tanken är god, självfallet. Oavsett funktionsnedsättning ska du själv bestämma över ditt liv, du ska inte vara beroende av andra människors välvilja eller godtycke – du ska helt enkelt vara så självständig som möjligt.
Men under alla de år jag arbetade i kommunal LSS-verksamhet var det något som gnagde hos mig, liksom kliade i bakhuvudet, utan att jag riktigt kunde sätta ord på det. Nu behöver jag inte längre göra det, för jag har i senaste numret av Habilitering NU läst en intervju med överläkare Inger Näslund. Jag citerar: ”Mycket av det vi gör syftar till att göra människor så självständiga som möjligt, som om det vore det viktigaste i livet att vara självständig. Men ofta leder självständighet till ensamhet för den som är avvikande. Det många behöver är ju istället mänsklig omsorg och värme. Jag menar att självständighetsträningen måste vara på rätt nivå och för det krävs en utredning. Ibland förskrivs exempelvis hjälpmedel, som är allt för avancerade för patienten att klara av att använda. Det blir ett överkrav som är stressande och egentligen skapar mer problem än det underlättar. Många av de remisser Inger får handlar om depressioner, ångest och beteendeproblem. – Mycket av detta är klassiska symtom på ensamhet, på avsaknad av sällskap och mänsklig värme.”
Det var något liknande som kliade i bakhuvudet på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Beroende av varandra=osjälvständighet?
Min storasysters kompis hade två söner. Den äldsta av dem var en glad kille som ofta busade och som tyckte om att sjunga, han lärde sig tidigt flera sånger utantill. Med matematik var de sämre. Hur insatserna än var, så klarade han de inte. Trots olika pedagogers insatser och från andra håll, gick det inte. Hans mamma förstod att det inte var lönt, då hon sett hans kamp mot siffrorna. På de området skulle han inte bli självständig. För några år sedan avled killen, inte trettio år fyllda. Var de nödvändigt att fylla en del av hans livstid med kampen mot siffrorna? En sjungande killen som hade en kromosom för mycket.
Jag jobbar i Ekerö kommun där vi för något år sedan följde upp nämndens mål om största möjliga självständighet. Det blev då tydligt att oro för att självständighet ska leda till ensamhet finns och kan vara ett hinder för arbetet för ökad självständighet. Det är både mänskligt och förståligt. Men frågan är om det verkligen är den ökade självständigheten som är problemet? Det borde inte vara en motsättning mellan självständighet och gemenskap eller beroende av andra människor. Även självstädniga människor kan umgås, ingå i sammanhang och he gemenskap som innebär beroende av ändra människor. Men förhoppningsvis med bättre villkor och självkänsla...
Så det gäller att vi fortsätter utmana vårt sätt att tänka, samarbete, ge stöd och organisera oss så att dessa värden inte ställs mot varandra
Elisbeth
Skicka en kommentar