”Man vet att man blivit gammal när man tittar i Elloskatalogen och tänker att: ja, det är ju ganska fräcka kläder”. Så sa Jonas Gardell för tjugofem år sedan och jag minns att jag tänkte att då har jag en bit kvar, för kläderna i Elloskatalogen gillar jag inte. Är inte säker på att jag gör det idag heller, har inte bläddrat i någon av deras kataloger på många år, men jag vet att jag har en annan syn på vem som är gammal eller kanske snarare på vem som inte är gammal. Folk som går i pension, dvs de som är runt sextiofem, tycker jag t ex inte är gamla. Kan ärligt talat inte begripa varför de ska gå i pension, merparten är ju pigga både mentalt och fysiskt. Mina föräldrar, som börjar närma sig sjuttio, tycker jag inte heller är gamla, och det tycker inte ens mina barn att de är. (Däremot tyckte jag själv som barn att mina far- och morföräldrar var gamla.)

Under gårdagen frågade jag ett antal personer vad som avgör om en person är gammal och det här är några av de svar jag fick:

- När man tappat livsgnistan
- När man fyllt 75
- När man inte vet vad Facebook är
- När man inte kan ändra ståndpunkt i en fråga
- När man tycker att man ska bli behandlad på ett särskilt sätt pga ens ålder
- Det ligger i betraktarens ögon

Inget av det här är naturligtvis en definition som håller hela vägen. Det finns ju fullt av människor som bor på äldreboenden eller som behöver hemtjänst som inte har med något av de här påståendena att göra. Att det ligger i betraktarens ögon är nog självklart, gränsen för vad man upplever som gammalt förändras ju i takt med att man själv blir äldre. Någon jag träffade för ett tag sedan sa att gammal är den som är tjugo år äldre än man själv, men det håller jag inte alls med om.

Vet inte om jag kommer så mycket längre med min lista, men tänk på hur vår lista ser ut idag, dvs vilka kriterier vi har för att människor ska erbjudas hjälp från den kommunala äldreomsorgen. Den listan är väl inte heller så bra?