Det har visat sig att jag har järnbrist. Tydligen vanligt i min ålder (43). Så varje morgon trycker jag ut ett piller från kartan och stoppar i mig. De första dagarna jag gjorde det tänkte jag att "ja det här kanske jag ska göra resten av livet och för varje dag jag tar ett piller så närmar jag mig döden allt mer". Men redan efter ett par dagar tröttnade jag alltså på att tänka så, det kändes ju inte direkt livsbejakande. Nu tänker jag istället "tänk att jag finns idag också, så att jag får ta mig ett järnpiller" och så glädjs jag åt det på morgonkvisten.Jag undrar hur jag tänker när jag är gammal, om jag fortfarande finns med då. Kan jag hålla fast vid glädjen eller är jag tillbaka vid mina första tankar, de där om att jag tar ytterligare ett steg mot döden. Ni som arbetar i äldreomsorgen, vad är era erfarenheter? Hur funderar de som faktiskt är gamla och inte (43)? Tacksamma för en dag till eller inte? Går det att se ett mönster eller är det som ofta: det beror på vem man frågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar