Semesterfunderingar

Sommar och semester och tid att träffa vänner och släktingar. Det fikas, grillas och möjligen groggas. Och eftersom vännerna och släktingarna ofta har besök av andra man inte känner när man själv hälsar på, får man en chans att lära känna lite nya människor. Så har det i alla fall varit för min del i sommar. Härom kvällen satt jag på altanen hemma hos just en släkting och gjorde just det där – fikade, grillade och groggade. Flera av de andra började prata om att semestern snart är slut och att det är lite ångestladdat sådär att tänka på att man snart ska börja jobba igen. Visst, det är sällan kul att börja jobba efter en härlig semester, oftast önskar man sig en lite längre ledighet, men i det här sällskapet visade det sig att det fanns flera som faktiskt vantrivs på sina jobb.

Vi pratade lite om varför och ett par av dem började prata om sina chefer, om sina hemska chefer som aldrig ger dem positiv feedback, eller snarare aldrig berömmer dem eller ens säger att de gör ett bra jobb. När de pratat en stund om det och beskrivit den ena chefen som hemskare än den andra, kunde jag inte låta bli att fråga hur de kan vara säkra på att deras chefer verkligen tycker att de gör ett så fantastiskt jobb. Det klart att det finns chefer som är dåliga på att berömma sina medarbetare, det håller jag med om, men det finns faktiskt också chefer som är dåliga på att säga till sina medarbetare att de inte riktigt håller måttet, att det finns en del som behöver utvecklas.

När jag ställt min fråga blev det först alldeles tyst. Förvåning och sedan en lite lätt aggressiv atmosfär. Därefter sa dock samtliga, mer eller mindre unisont, att det klart att de gör ett bra jobb, att det klart att chefen tycker det. Problemet är att chefen inte säger det.
Men vänta lite. Varför är det så himla säkert, att just jag gör ett bra jobb? Varför är det så givet? På en arbetsplats brukar det finnas ett gäng ess, sådana som vet vad de ska göra, hur det ska göras och varför de ska göra det . Sedan finns det en grupp som s a s gör det de ska på ett bra sätt. Men sedan finns det också, alltid skulle jag vilja säga på en större arbetsplats, några som inte är särskilt skickliga på det de är anställda för att göra. Det är väl inget konstigt med det. Det underliga är väl snarare att ingen tror sig tillhöra den gruppen.

Vad kommer det där ifrån, att vi alla tror att vi är så duktiga och presterar så bra på jobbet. Beror det på bristande feedback från chefer och arbetskamrater? Beror det på att vi har fått för oss att det är så farligt att prata om brister eller hemska tanke, säga att någon är dålig på något, då pratar vi hellre om personliga utvecklingsområden? Eller beror det på att vi faktiskt inte har helt klart för oss vad vi ska göra på jobbet och varför? Vad tror ni?