Skyll på syo-konsulenten

När jag gick i nian i slutet på 70-talet fick jag och mina klasskamrater varsitt samtal med syo-konsulenten, de som idag kallas för syv och är utrotningshotade, åtmistone på högstadiet, eftersom niorna får så mycket information genom nätet, mässor osv. Var du då tjej, jag menar i slutet på 70-talet, och inte var så säker på vad du ville jobba med eller vilket gymnasieprogram du ville gå, så rekommenderade syo-konsultenten i princip alltid vårdlinjen. Ett program som det inte var särskilt svårt att komma in på, inte särskilt svårt att ta sig igenom (2-årig) och dessutom ganska lätt att få jobb efteråt. Det var alltså många tjejer som valde att gå den linjen. Inte för att man brann för vård och omsorg utan för att, ja - man kom inte på något bättre. (Sedan fanns det självfallet tjejer, nu som då, som visste att de verkligen ville arbeta med vård och omsorg, och därför valde vårdlinjen.)

Jag brukar tänka på de där syo-konsulenterna när jag hör och läser om att få ungdomar idag vill jobba i äldreomsorgen. Jag tror nämligen inte att det är färre idag som vill göra det än det var när jag var ung. Skillnaden är att varken syo-konsulenter eller unga tjejer idag tycker att det är naturligt att välja ett vård- och omsorgsyrke bara för att man inte riktigt vet vilket gymnasieprogram man vill gå eller vad man vill jobba med i framtiden. Och varför skulle de tycka det? Deras föräldrar, dvs min generation, har fostrat tjejerna till att inte rätt av acceptera den traditionella kvinnorollen, dvs vård och omsorg.