Ompysslad eller inte

När jag är sjuk och sängliggandes vill jag bli ompysslad. Jag vill ha någon som kollar till mig då och då, frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha något att dricka eller en Treo, om det är tillräckligt varmt eller kallt i rummet, om jag vill ha en tidning eller rena kläder. Lite service och omtanke helt enkelt. Dessutom lite försiktiga kommentarer som egentligen bara är till för att visa att människor i min närhet bryr sig. ”Du kanske ska ta en dusch”, ”Vill du att jag ska byta lakan i sängen?”. Inte för att jag kommer att göra som personen säger eller ens nappar på något av erbjudandena, men jag känner mig omhändertagen och det är själva poängen.

Den här veckan har min man legat nerbäddad i någon slags magsjuka, något dygn var han fullständigt utslagen, riktigt dålig var han. Då fick jag bita mig i tungan. Gång på gång. För min man vill inte alls bli bemött som jag. När han är sjuk vill han vara i fred. Han vill inte att någon ska försöka prata med honom, han vill inte ha vatten eller en tidning. Vill han det så fixar det själv. Låt mig vara, signalerar han.

Vi har levt ihop i hundra år. Nej, det har vi inte, men vi har levt ihop i över tjugo, och jag vet hur han fungerar. Men ändå – det sitter så hårt det här med att visa att jag bryr mig, att plocka fram mina omhändertagande sidor, att springa och kolla, vilja fixa – det är knappt att jag kan hejda mig. Det handlar nog främst om att jag vill att han ska veta att jag bryr mig. Det vill säga – det är mina egna behov jag försöker tillfredsställa. Inte min mans.

Jag har jobbat med stöd och omsorg i större delen av mitt liv och jag förstår att jag liksom många andra som jobbar med stöd och omsorg faktiskt tillfredsställer en del egna behov genom att välja den typen av yrke. Det är en sak. Men jag kan också se att jag behandlat många som jag behandlar min man när han är sjuk. Jag har struntat i vad den andre har haft för behov, jag har inte tagit dem till mig utan varit fullt upptagen med att ta hand om mina egna. Det är många människor jag har fixat och trixat med, föreslagit det ena eller det andra, haft behov av att visa att jag bryr mig. Fast de möjligen inte har varit intresserade. Nästa gång jag befinner mig i en sådan situation ska jag ha min influensasjuke man i åtanke.

Synpunter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.