Livet är en avvägning mellan säkerhet och risktagande, kan vi vara överens om det? (Livet är naturligtvis en massa annat också, men det här är en dimension.) Och golf är som livet.Jag spelade golf under några år. Men eftersom jag aldrig kunde förmå mig att gå på säkerhet, att slå slag som jag behärskade – blev mitt golfspelande bara frustrerande, för mig och för dem jag spelade med och jag slängde klubborna längst in i förrådet och sa ”aldrig mer”. Men så nu i påskhelgen bestämde jag mig för att spela igen efter fyra års uppehåll. Jag plockade fram mina klubbor, hittade några bollar i en skokartong och åkte till golfbanan. Redan när jag stod för att slå en hink bollar på rangen, lite träning först, kände jag att någonting var annorlunda sedan jag spelade sist. Kroppen kändes avslappnad och jag tänkte så konstigt. Jag tänkte att nu väljer jag en klubba jag vet att jag kan hantera och jag slår bara bollen så långt som jag vet att jag har förmåga till.
När jag slagit ett antal träningsslag gick jag och mina vänner ut på banan, jag med den där konstiga, stabila känslan i kroppen, och spelade våra arton hål. Hur tror ni att det gick då? Jamen, bättre än någonsin naturligtvis. Stadigt spel från min sida, lite tråkigt ska väl erkännas, men så bra.
Jag är inte förvånad. Jag har alltid anat att det är så här, att det är gnetandet och de små, små stegen som leder till framgång. Även i andra sammanhang än golf. Definitivt på jobbet. Realistiska målsättningar, sakta men säkert framåt. Fast det gäller att passa sig. Enbart säkerhetsspelande eller säkerhetsjobbande blir för trist. Då och då måste den stora klubban fram. För kan Annika Sörenstam så kan jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar