Regeringen funderar på att göra en ändring i Lex Sarah, att det i framtiden ska gå att göra anonyma anmälningar. Jag ryser och tänker säga en sak jag vet att jag sagt tidigare; jag avskyr allt som har med anonymitet att göra, allt som gör att du inte behöver ta ansvar eller stå för det du gör eller säger. Jag tycker att anonymitet förminskar människor och dessutom, i riktigt läskiga fall uppmuntrar det till ren illvilja. Det finns med all säkerhet människor som kommer att göra anonyma anmälningar av andra skäl än att de sett missförhållanden i omsorgen. De kommer att göra det för att sätta dit någon. Inte för att det finns fler illvilliga människor i äldreomsorgen eller funktionshinderverksamheten än någon annanstans, men de finns.
Det finns fler skäl till varför det inte är bra med anonyma anmälningar. Hur ska man t ex kunna ta reda på vad som verkligen hänt, när det inte finns någon som tar ansvar för anmälan, som är villig att säga något? Ska personal och ledning försöka gissa sig till vem som sitter inne med de uppgifterna. Ska det tipsas anonymt om det också?
Nu finns inte Lex Sarah till för personalens skull, det är omsorgstagarna och deras rätt till en värdig vård och omsorg vi ska ha i fokus. Men hur personalen bemöter omsorgstagarna är oftast en spegling av hur personalen bemöter varandra och just därför ska inte anonymitet och ansvarsbefrielse uppmuntras. Det som behövs är personligt ansvarstagande, raka ryggar och öppna samtal i personalgrupperna. Vi behöver samtala om hur verkligheten ser ut i äldreomsorgen, prata om vilka skyldigheter man har som personal, vilket ansvar, vad som ingår i yrkesrollen. Prata om det igen och igen, chefer och vårdpersonal, regelbundet och systematiskt. Mest akut är det i de kommuner och de stadsdelar där man inte gjort en enda anmälan under förra året. För människor begår misstag och en sådan god omsorg, utan anledning att göra en enda anmälan, det finns inte. Det tyder bara på att man faktiskt inte pratar om de här sakerna, att man är rädd för sin chef eller att man har ett enormt duktighetsbehov. Ska vi kunna göra något åt de missförhållanden som finns måste de upp på bordet. Så ni som är stolta över era 0 anmälningar. Tänk igen och sätt igång och prata med varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller helt med om att en öppen arbetsgemenskap är det bästa, en välkomnanden och varm atmosfär gör underverk med både brukare och personal. Men även om det är en aldrig så öppen och varm atmosfär finns det grundläggande skillnader i juridisk bemärkelse mellan privat och offentlig verksamhet. Personalen och brukarna befinner sig rent faktiskt i ett osäkert läge inom det privatas hägn och kan komma i kläm, inte våga ta upp problem. Vi har därför inom offentlig verksamhet enligt lag meddelarfrihet och ett anonymitetsskydd för den som lämnat uppgiften. OBS det måste alltid vara med syftet att uppgiften ska gå i tryck för att andra ska läsa det. Om syftet är att sprida uppgiften på annat sätt gäller inte meddelarskyddet. Detta är vår grundlag och den har fungerat i många hundra år. Vi ska för vår demokratiska frihets skull vara mycket rädda om den. Tyvärr har personalen i privata verksamheter inte detta skydd, och sedan 1991 då man tog intryck av New Public Management(NPM) inom det offentliga och började bolagisera sina verksamheter har personal som arbetar inom dessa också förlorat sitt skydd eftersom bolag följer aktiebolagslagen. Det mesta klassas som affärshemligheter och den som anmäler oegentligheter innan man talat med sin arbetsgivare (vilket skulle kunna innebära uppsägning) riskerar fängelse. Det är därför otroligt viktigt att vi stoppar bolagiseringar av offentlig verksamhet och stoppar utförsäljningar och avknoppningar.
Skicka en kommentar