En chef i äldreomsorgen ska inte ha 80-90 medarbetare

Är inte de flesta chefer rätt mediokra? Good enough eller ok är kanske bättre omdömen, men det är väl egentligen sällan mer än så? Som chef är man bra på vissa saker, sämre på andra, inget konstigt med det. En del är bra på att skapa effektiva organisationer, andra på att entusiasmera, ytterligare andra på att skapa trivsel eller på att genomföra medarbetarsamtal.

Men ärligt talat, hur ofta träffar du någon som är bra på allting? Som skiner som cheferna i ledarskapslitteraturen eller i någon glassig chefstidskrift? Under trettio år i arbetslivet, varav ett antal år som (medioker) chef, har jag nog inte träffat mer än en handfull chefer som varit något utöver det vanliga. Du tycker kanske inte som jag, men jag vill ha det sagt innan jag kommer till det jag egentligen vill ha sagt. Nämligen: man kan inte ha 80-90 medarbetare och skapa effektivitet, kvalitet, trivsel, delaktighet, inflytande, ge feedback och uppfattas som närvarande. Och ändå är det så det ser ut i en del kommuner.

SKTF brukar säga att 25 medarbetare per chef ska vara max. Det tycker jag är att ta i. Fler än så tror jag att en good-enough-chef kan klara och ändå hålla en hyfsad nivå. Men 80-90, nej då blir det lite löjligt. Ska man rodda i land det krävs antingen en väldigt välutbildad och självgående personalstyrka eller en väldigt automatiserad organisation som bygger på få arbetsmoment som utförs på ett standardiserat sätt, och så ser inte äldreomsorgen ut. Bra äldreomsorg förutsätter att både brukare och personal blir sedda och att det finns möjlighet till reflektion. Det kan man i och för sig få till utan en närvarande chef, men det är ändå en chef som måste driva på arbetet med att skapa en sådan organisation. Få chefer med 80-90 medarbetare ror i land ett sådant arbete.

Fattar man beslut om att cheferna ska ha 80-90 medarbetare, får man också vara tydlig med direktiven, med chefernas uppdrag, och lägga ribban på en rimlig nivå och faktiskt komma ihåg att det inte är ett gäng superchefer som ska utföra jobbet, för det är det inte. Chefer är som vilken annan yrkesgrupp som helst. Några är riktigt duktiga på det de gör, andra är direkt usla. Och de allra, allra flesta – vi finns där mitt emellan.

En liten fundering några timmar senare:
I kväll har jag stått och huttrat tillsammans med andra föräldrar vid en fotbollsplan, sönerna spelade match. I pausen passade jag på att fråga de andra vad de tycker om sina chefer. Nu var vi inte så många, tio-tolv personer, men ändå, jag ser ett mönster. De jag pratade med som jobbar i offentlig verksamhet var mycket mer kritiska till sina chefer än de som jobbar för privata företag. För den senare gruppen verkar man som chef komma ganska långt med att vara trevlig i största allmänhet. De offentliganställda pratade mer om sitt eget inflytande och medbestämmande, eller snarare brist på det. Och så är det nog, offentliganställda förväntar sig att vara delaktiga i de beslut som fattas, på ett annat sätt än de privatanställda.

Nu var det ju inte så många jag pratade med, men jag skulle ändå vilja säga att jag tror det är svårare att vara chef på t ex ett äldreboende en på en byggfirma, just för att kraven som ställs på dig är så stora, det är så mycket dina medarbetare tycker att du ansvarar för, plus att antalet medarbetare är större. Så tror jag. Vad tror du?