Jag pratar kinesiska. Inte.

Skriver det här med finklänningen på. Presenter i papperspåse, blommor i plastpåse. Och pappersnäsdukar i handväskan. Om ett par timmar ska jag fira två studenter och då gäller det att vara förberedd, jag har nära till de där sentimentala tårarna nu för tiden. Förra året var det min egen dotter som tog studenten och då grät jag hela dagen – glädje, vemod och stolthet. Pappersnäsdukarna räckte inte långt kan jag berätta. Fast i år är det andras barn som tar studenten och ett paket näsdukar ska nog vara tillräckligt.

Om pappersnäsdukarna räcker eller inte är dock en parantes i det här sammanhanget, jag har nämligen några frågor jag skulle vilja ha svar på. Från så många som möjligt och gärna från fackligt håll. Vad jag undrar är hur ni ser på ungdomar som gått ut Omvårdnadsprogrammet utan godkända betyg. Räknar ni dem som utbildade eller inte när ni anställer dem? Lönesätter ni dem som utbildad personal? Måste de i så fall vara godkända i alla ämnen för att räknas som utbildade, eller räcker det med godkända betyg i omvårdnadsämnena?

När jag arbetade som enhetschef i äldreomsorgen för ett antal år sedan dök frågan upp och jag minns att det fanns olika uppfattningar. Några chefer tyckte att man skulle vara godkända i alla ämnen för att betraktas som utbildad, andra tyckte att det räckte med godkänt i vissa ämnen. Minns jag rätt tyckte personalavdelningen som den senare gruppen. Hur gör ni hos er och varför?

Som sagt, svara gärna, ett mejl skulle göra mig glad lill@minsektor.se. Vore intressant att få en samlad bild av hur det ser ut runt om i landet. Själv läste jag kinesiska på universitetet på tjugofem år sedan. Blev aldrig godkänd men kan kanske räkna mig som utbildad på området ändå?